Användningen av alla former av beroendeframkallande droger i det amerikanska samhället har lett till en enorm produktion av teoretisk litteratur om missbrukets orsaker och rötter. Förklaringsmodellerna spänner över hela spektrumet – från rent sociala förklaringar till helt biologiska. De flesta forskare placerar sig dock någonstans mitt emellan dessa två ytterligheter.
Missbruk har alltid fysiska konsekvenser, men orsakerna bakom är många. De icke-biologiska orsakerna och effekterna kan faktiskt spela en större roll i att upprätthålla ett missbruk och få det att framstå som självlegitimerat än drogernas fysiska effekter.
Den mest grundläggande och spridda modellen för drogberoende är fysiskt beroende. Enkelt uttryckt förändras kroppens kemi på ett väsentligt sätt när exponeringen för en drog upprepas regelbundet. Utan drogen gör kroppen sedan revolt och visar abstinenssymtom som svår depression, extremt fysiskt obehag och, i värsta fall, döden. Även om detta är en definition av beroende ur ett rent fysiskt perspektiv – och inte den enda – svarar den inte på frågan varför människor överhuvudtaget börjar med sådana riskfyllda beteenden.
Detta förhållningssätt betonar också de fysiska elementen, men betraktar beroendet som ett sätt att både uppleva njutning och undvika smärta. Droger ökar produktionen av naturliga njutningsämnen i hjärnan, som dopamin. Teorin om positiv förstärkning ligger nära idén om rent fysiskt beroende: när en drog regelbundet förs in i systemet hämmar den den normala produktionen av just dessa naturliga ämnen. Med andra ord försämrar regelbunden drogkonsumtion hjärnans egen förmåga att producera njutningskemikalier, vilket gör hjärnan beroende av yttre stimulans för att uppnå samma effekt.
Även detta är ett fysiskt förhållningssätt. Teorin hävdar att vissa personer föds med problem som defekta hypofyskörtlar, vilka hos en frisk individ producerar endorfiner. Hjärnans naturliga njutningscentra, som septum pellucidum, är hos dessa personer mindre välutvecklade eller defekta på något sätt. De kan alltså inte uppnå en "naturlig eufori" på det sätt andra kan, på grund av en biologisk brist, och vänder sig därför till droger som kompensation. Detta ligger nära den så kallade "sjukdomsmodellen" för drogberoende, där beroende ses som en kompensation för en biologisk brist snarare än som avvikande beteende.
Genetiken förblir en mycket kontroversiell förklaringsmodell. Flera studier, exempelvis de som samlas på peele.net, tyder på att barn till alkoholister är tre till fyra gånger mer benägna att själva utveckla missbruk. Delar av forskningen som författare som Stanton Peele har citerat antyder även att etnicitet skulle kunna vara en bidragande faktor. Motståndarna invänder dock att det är exponeringen för substansen – snarare än personens genetiska sammansättning – som är den verkliga orsaken till beroendebeteendet.
Socialorsaksteorin avvisar i stor utsträckning den fysiologiska förklaringsmodell som dominerar litteraturen. Enligt denna teori är det miljön som legitimerar det riskfyllda beteende som så småningom utlöser den fysiska reaktionen. Vissa former av socialisation är mer avgörande än biologiska reaktioner, både för att skapa beroenden och för att legitimera dem. Låg självkänsla kan till exempel leda till djup social alienation, som i sin tur kompenseras med droger. Utslagenhet leder till normbrytande beteende, vilket ofta tar sig uttryck i ett medvetet trots mot konventioner genom konsumtion av riskfyllda droger.
Samtidigt är gruppsocialisation en annan viktig social orsak. Här är det inte utanförskapet, utan tvärtom integrationen i en drogkultur, som skapar och legitimerar beroendet. Missbruket blir då ett slags bevis på tillhörighet – ett tecken på att man hör hemma i gruppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online