Ordet "pares" har en lång historia inom medicinen. Det kommer ursprungligen från grekiskans "paralysis", som betyder förlamning eller svaghet. Förr i tiden användes termen på ett mycket brett sätt för att beskriva en rad olika tillstånd som kännetecknades av nedsatt muskelstyrka, svaghet eller fullständig förlamning – oavsett var i kroppen problemet fanns.
Inom modern medicinsk terminologi skiljer man ofta mellan pares, som innebär en partiell svaghet i muskulaturen, och palegi, som syftar på en total förlamning. Cerebral pares är dock ett samlingsnamn som omfattar flera olika typer av rörelsehinder med varierande grad av svårighet.
På 1800-talet började läkare använda termen "pares" för att beskriva en grupp neurologiska tillstånd hos barn som orsakades av skador på den under utveckling befintliga hjärnan. Skadorna kunde uppstå före, under eller kort efter födseln och ledde till bestående problem med rörelser, muskelkontroll och hållning.
En av de mest inflytelserika personerna i denna historia var den brittiske läkaren William John Little, som på 1860-talet publicerade detaljerade beskrivningar av barn med spastiska rörelsestörningar. Hans arbete bidrog starkt till att tillstånden började betraktas som en egen diagnosgrupp, och en tid kallades sjukdomsbilden till och med för "Littles sjukdom".
Eftersom ordet "pares" historiskt användes om så många olika tillstånd behövdes ett sätt att skilja dessa hjärnrelaterade diagnoser från andra former av pares som drabbar exempelvis ansiktsnerven (Bellspares) eller nerver i armar och ben. Lösningen blev att lägga till ordet cerebral, vilket betyder "som rör hjärnan".
Kombinationen "cerebral pares" anger alltså två viktiga saker: att orsaken ligger i hjärnan, och att resultatet är en nedsatt rörelseförmåga. Idag är CP en av de vanligaste motoriska funktionsnedsättningarna hos barn världen över, och begreppet används som ett paraplynamn för en mängd olika symtombilder snarare än en enskild sjukdom.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online