Hur ärvs PKD? Så nedärvs polycystisk njursjukdom

Polycystisk njursjukdom (PKD) är en vanlig ärftlig genetisk sjukdom där stora cystor bildas i njurarna. Cystorna ersätter gradvis den friska njurvävnaden, vilket leder till att njurarnas normala funktion går förlorad. I takt med att den fungerande vävnaden minskar kan sjukdomen i slutändan orsaka njursvikt. Friska, väl fungerande njurar är avgörande för hälsan – de renar blodet från avfallsämnen och reglerar kroppens vätskebalans.

Avvikande gener

PKD har kopplats till mutationer i generna PKD1, PKD2 och PKHD1. Det anses att det räcker med att endast PKD1 eller PKD2 är muterad hos en person för att hen ska utveckla sjukdomen. Mutationer i dessa gener stör utvecklingen och funktionen i njurvävnaden, vilket i sin tur leder till cystbildning.

Autosomalt dominant arv

Varje cell innehåller två kopior av varje gen – en från mamman och en från pappan. Generna styr produktionen av proteiner som behövs för kroppens funktioner. Vid autosomalt dominant nedärvning räcker det med att en av de två kopiorna är muterad eller onormal för att sjukdomen ska bryta ut. Eftersom generna ärvs från föräldrarna innebär detta att om en av föräldrarna bär på en muterad gen finns det 50 procents risk – alltså en chans på två – att barnet får sjukdomen. Detta är den vanligaste formen av PKD, ofta benämnd ADPKD (autosomalt dominant polycystisk njursjukdom).

Autosomalt recessivt arv

Vid autosomalt recessiv PKD krävs det att ett felaktigt genanlag ärvs från båda föräldrarna. Individer med denna form har ofta redan onormala njurar före födseln och drabbas dessutom ofta av andra medicinska problem. En person som bär på endast ett felaktigt anlag är anlagsbärare men visar inga kliniska symtom. Hittills har genen PKHD1 kopplats till autosomalt recessiv polycystisk njursjukdom (ARPKD), som är betydligt ovanligare än den dominanta formen.

Spontan mutation

Cirka tio procent av alla PKD-fall saknar koppling till familjehistoria. I dessa fall uppstår mutationen spontant – en så kallad de novo-mutation – hos individen själv, utan att någon av föräldrarna bär på anlaget. Det innebär att sjukdomen kan uppträda även i familjer utan tidigare fall av PKD.