Dialys är en livräddande behandling som utför vissa av de funktioner som sjuka njurar inte längre klarar av. Enligt National Kidney Foundations uppskattningar får cirka 341 000 amerikaner dialys efter att ha drabbats av njursvikt. Dialysbehandlingar kan utföras på en dialysklinik, på ett sjukhus eller i hemmet, beroende på patientens tillstånd.
Dialys behövs när en person har utvecklat slutstadiet av njursjukdom, det vill säga njursvikt, och njurarna endast fungerar på 10–15 procent av sin normala kapacitet. Under behandlingen tar en specialmaskin över de sviktande njurarnas arbete och avlägsnar avfallsämnen, överskottsvatten och salt från kroppen. Dialys hjälper också till att kontrollera blodtrycket samt att upprätthålla säkra nivåer av bikarbonat, natrium och kalium i kroppen.
Vid hemodialys fungerar en specialmaskin, en så kallad hemodialysator, som en konstgjord njure. En anslutning görs i armen eller benet, vilket gör att blodet kan strömma från kroppen till hemodialysatorn. Blodet lämnar kroppen genom en flexibel slang och återvänder via en annan slang efter att ha filtrerats. Hemodialys utförs vanligtvis tre gånger per vecka, och varje pass varar mellan tre och fem timmar.
Vid kontinuerlig ambulatorisk peritonealdialys, eller CAPD, filtreras blodet medan det fortfarande är inne i kroppen. Genom ett mindre kirurgiskt ingrepp placeras en kateter i buken eller bröstet. När katetern är på plats ansluts en plastpåse som innehåller ett flytande dialysmedel, och vätskan leds in i bukhålan. Där drar vätskan till sig avfallsämnen och överskottsvatten via bukhinnan – den hinna som klär insidan av buken. Efter flera timmar leds lösningen ut ur buken genom katetern och samlas upp i en tom påse. Vätskan stannar vanligtvis i buken i fyra till sex timmar innan den byts ut mot färsk vätska.
Om en läkare rekommenderar kontinuerlig cykelassisterad peritonealdialys, eller CCPD, får patienten en specialmaskin som kallas cycler. Maskinen fyller och tömmer buken med dialysvätska tre till fem gånger under natten medan patienten sover. Varje gång buken fylls och töms sker ett så kallat utbyte. På morgonen fylls buken med färsk vätska, som stannar kvar tills patienten startar nästa cykel på kvällen.
Vissa personer behöver en kombination av båda peritonealdialysmetoderna, särskilt om de väger mer än cirka 80 kilo eller om bukhinnan filtrerar bort avfallsämnen långsamt. Om läkaren rekommenderar denna kombination kan patienten behöva utföra utbyten även under dagen, trots att hen tidigare varit van att låta vätskan stanna i buken hela dagen. I vissa fall kan patienten dessutom behöva använda en mindre cycler på natten, utöver den ordinarie dialysrutinen.
För att göra dialysen så effektiv som möjligt kan läkaren rekommendera vissa kostförändringar. Salt bör undvikas eftersom det gör att kroppen behåller vätska. Det kan också vara klokt att begränsa livsmedel som innehåller fosfor, exempelvis cola, mjölk, nötter, ost och torra bönor. För mycket fosfor kan försvaga skelettet och öka risken för ledproblem och benskörhet. Patienten kan dessutom behöva begränsa sitt vätskeintag, eftersom vatten snabbt kan ansamlas i kroppen när njurarna inte fungerar som de ska.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online