Sedan läkare vid Brigham Hospital i Boston genomförde den första framgångsrika njurtransplantationen från en levande donator år 1954 har njurtransplantation utvecklats till ett accepterat och beprövat sätt att behandla kronisk njursjukdom och terminal njursvikt (ESRD). Det finns endast två vägar att bli njurdonator: som levande donator eller efter döden. Antalet levande njurdonatorer har ökat stadigt i takt med förbättrad kirurgisk teknik, men majoriteten av alla donerade njurar kommer fortfarande från avlidna personer. De flesta patienter med allvarlig njursjukdom måste ställas på väntelista, ofta i flera år, om ingen levande donator finns tillgänglig.
Personer som har undertecknat ett samtycke till organonation före sin död får sina organ donerade endast om de efterlevande anhöriga godkänner det. I USA samordnar Department of Health and Human Services och United Network for Organ Sharing överföringen av donerade njurar från avlidna donatorer till transplanteringsmottagare. Urvalet baseras på vävnadskompatibilitet, medicinsk prioritet och kroppsstorlek. År 2006 användes njurar från avlidna donatorer vid cirka 11 000 av de mer än 17 000 njurtransplantationer som utfördes.
En levande njurdonator kan vara släkt med mottagaren eller helt obesläktad. I båda fallen avgör donatorns blodgrupp, blodkemi, vävnadsprov och andra faktorer om den potentiella donatorn passar som match. Transplantationscentret som ansvarar för den avsedda mottagaren planerar en rad olika undersökningar för att fastställa kompatibiliteten.
Därtill genomförs ytterligare tester för att säkerställa att donatorn är frisk nog att genomgå operationen. Levande donatorer screenas även för hiv, hepatit och flera andra sjukdomar som skulle kunna äventyra en lyckad transplantation. Transplantationscentret måste dessutom bedöma om donatorns njurfunktion blir försämrad efter donationen. Många transplantationscenter kräver också att levande njurdonatorer genomgår en psykologisk utredning.
Trots att nästan alla religiösa organisationer och institutioner godkänner organonation har det visat sig svårt för sjukvården att öka antalet njurdonatorer. Antalet tillgängliga levande och avlidna donatorer motsvarar mindre än en tredjedel av antalet personer på transplantationsväntelistorna. Varken en levande donator eller familjen till en avliden donator debiteras några medicinska kostnader kopplade till organonationen. Flera organisationer som arbetar med ESRD-patienter erbjuder dessutom ekonomiskt stöd för att täcka resekostnader eller diverse utgifter som en levande donator kan få, vid behov.
Varje transplantationscenter har egna riktlinjer för njurdonatorer, förutsatt att donatorn uppfyller de medicinska kraven. Tack vare framsteg inom medicinsk teknologi accepterar många center numera levande donatorer upp till 65 års ålder. Riskerna för komplikationer är ungefär desamma som vid varje typ av kirurgi. De vanligaste problemen inkluderar smärta, infektion, blodproppar och allergiska reaktioner mot narkos. Risken att avlida i samband med njurdonation är liten – cirka en person per 1 700.
Dagens kirurgiska metoder gör det möjligt för en levande donator att genomgå en nefrektomi (njurborttagning) följt av endast två till tre dagars sjukhusvistelse. De mest avancerade transplantationscentren använder minimalinvasiv laparoskopisk kirurgi med mindre snitt och mindre ärrbildning. De flesta människor kan återgå till arbetet eller andra normala aktiviteter inom fyra till sex veckor efter donationen.
Donatorns kvarvarande njure börjar vanligtvis omedelbart ta över arbetet från den borttagna njuren. Nästan alla transplantationscenter följer upp levande donatorer regelbundet efter donationen för att upptäcka eventuella medicinska komplikationer i tid.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online