Kortikosteroidläkemedel, exempelvis hydrokortison och prednison, används för att behandla en rad olika hälsoproblem – allt från hudsjukdomen eksem till kroniska tillstånd som astma samt sjukdomen lupus. Beroende på behandlingens längd och styrkan på det preparat som används kan biverkningarna dock variera från milda till allvarliga. Att kunna balansera riskerna mot fördelarna med olika potensgrader är därför avgörande för en trygg och effektiv behandlingsplan.
Den mänskliga kroppen producerar naturligt kortisonliknande hormoner i binjurarna. När kortikosteroider ges i högre doser än vad kroppen normalt själv bildar, minskar läkemedlet inflammation. Det är så kortikosteroider lindrar tillstånd som astma och ledgångsreumatism (artrit).
Kortikosteroider undertrycker även immunförsvaret. Det gör dem värdefulla vid autoimmuna sjukdomar, där immunsystemet fungerar felaktigt och angriper kroppens egna vävnader – som vid lupus.
Potensen hos en kortikosteroid beror både på typen av substans och på koncentrationen i preparatet. Som regel gäller att salvor och geler tränger djupare in i huden och därmed är mer potenta än krämer och lotioner.
En grundprincip inom vården är att patienten alltid ska behandlas med den lägsta effektiva koncentrationen. I de flesta fall används lågpotenta preparat inom barnvården samt på känsliga områden som ansikte, ljumske och stora kroppsytor hos vuxna. Mer potenta kortikosteroider sätts in först när mildare alternativ visat sig otillräckliga.
Riskerna vid starkare preparat inkluderar tunnare hud, akne och hudlesioner. Används högpotenta kortikosteroider över stora kroppsytor finns risken för systemiska reaktioner, exempelvis binjureproblem, Cushings syndrom och högt blodsocker (hyperglykemi).
Till de högpotenta kortikosteroiderna hör bland annat amcinonid, betametasondipropionat, betametasonvalerat och klobetasolpropionat. Även följande substanser räknas till denna grupp:
Flera välkända kortikosteroider klassificeras som medelpotenta. I denna grupp ingår:
De lågpotenta kortikosteroiderna omfattar bland annat alklometasondipropionat och hydrokortison. Även utspädda formuleringar av medelpotenta substanser, exempelvis desonid och flurandrenolid i lägre koncentrationer, räknas hit. Dessa preparat är ofta första valet vid milda hudbesvär och vid behandling av barn.
Topikala (hudapplikerade) kortikosteroider klassificeras efter styrka med hjälp av ett så kallat vasokonstriktortest, som mäter preparatets blekande effekt på normal mänsklig hud. Ju kraftigare kärlsammandragning, desto högre potens.
Du som använder starka kortikosteroider under en längre tid bör se över din kost. En kost rik på protein rekommenderas, samtidigt som kaloriintaget hålls i schack för att undvika viktökning. Försök dessutom äta kaliumrik mat – exempelvis bananer, spenat och potatis – medan saltkonsumtionen begränsas.
Kom ihåg: Använd alltid kortikosteroider enligt läkares ordination och kontakta vården om du är osäker på vilken styrka som passar ditt besvär. Rätt potens på rätt plats minimerar risken för biverkningar och ger bäst behandlingsresultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online