1. Hem
  2. Alternativ medicin
  3. Bett och stick
  4. Cancer
  5. Sjukdomar och behandlingar
  6. Tandhälsa
  7. Kost och näring
  8. Familjehälsa
  9. Hälso- och sjukvårdsbranschen
  10. Psykisk hälsa
  11. Folkhälsa och säkerhet
  12. Kirurgi och ingrepp
  13. Hälsa

Ménières sjukdom: Historien bakom det första dokumenterade fallet

Ménières sjukdom är idag en relativt välkänd sjukdom i innerörat. Enligt Mayo Clinics webbplats känns den igen genom symtom som yrsel – känslan av att man själv eller omgivningen snurrar – en känsla av tryck eller fullhet i örat, samt tinnitus, ett ringande eller brusande ljud i örat. Förr i tiden betraktades dock inte denna grupp av symtom som samhörande eller som ett tecken på en specifik sjukdom.

Prosper Ménière – livet i dövvårdens tjänst

Prosper Ménière var en fransk läkare, född i Angers år 1799, enligt den ansedda medicinska tidskriften Lancet. År 1838 utnämndes han till chef för Institutet för dövstumma i Paris, och samma år gifte han sig med dottern till en av institutets framstående medlemmar. Under resten av sitt liv ägnade sig Ménière åt vård av döva och kom att revolutionera tidens sätt att se på yrsel.

Det första dokumenterade fallet

År 1848 publicerade Ménière det som har beskrivits som det första dokumenterade fallet av Ménières sjukdom, enligt en artikel från 1997 i Ear, Nose & Throat Journal. Han redogjorde där för två fall av plötslig dövhet som kort därefter följdes av dödsfall. Vid obduktionen fann han i den avlidnes labyrint i innerörat en "rödaktig lymfa" samt en liknande "klargul lymfa". Idag vet vi dock att dessa två fall inte alls orsakades av Ménières sjukdom.

En kontroversiell teori

År 1861 presenterade Ménière ett arbete inför Kejserliga medicinska akademien i Paris, enligt Lancet. Där ifrågasatte han den då rådande uppfattningen att yrsel var en form av stroke eller epilepsi, och hävdade istället att innerörat ansvarar för kroppens balans – en teori som större delen av den medicinska världen vid den tiden avfärdade.

Ménière byggde sina teorier delvis på observationer av patienter som led av yrsel, hörselnedsättning och tinnitus. Han noterade bland annat att patienterna inte förlorade medvetandet under sina yrselanfall, något som skiljde dem från personer som drabbats av stroke eller epilepsi. Ménière stödde sig även på arbeten av den franske fysiologen Pierre Flourens, som visat att borttagning av en del av en duvas inneröra ledde till balansrubbningar.

Ménières slutsatser

Som ett resultat av sin forskning kunde Ménière dra slutsatsen att skador på båggångarna, en del av innerörat som reglerar balansen, kunde vara orsaken till yrsel, hörselnedsättning och tinnitus.

Efter hans död 1862 blev sambandet mellan dessa symtom allt mer erkänt inom medicinen. Den franske neurologen Jean-Martin Charcot myntade under 1870-talet begreppet "Ménières sjukdom" – en benämning som än idag bär hans namn.

Dagens forskning

Sedan Ménières banbrytande upptäckter har omfattande forskning bedrivits kring sjukdomens orsaker, men ingen definitiv förklaring har ännu kunnat fastställas. Den amerikanska forskningsmyndigheten NIDCD (National Institute on Deafness and Other Communication Disorders) pekar på en möjlig bristning i membranlabyrinten, en del av innerörat, vilket gör att olika vätskor blandas och utlöser sjukdomens typiska symtom. Vad som orsakar denna bristning – miljöfaktorer eller biologiska mekanismer – är fortfarande okänt och föremål för fortsatt forskning.

Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online