Djupt inne i örat finns en liten hinna som kallas ovala fönstret eller runda fönstret. Den skiljer innerörat, som är fyllt med vätska, från mellanörat. En spricka eller ruptur i denna hinna kallas en perilymfatisk fistel. Tillståndet orsakas främst av huvudtrauma, men tryckförändringar i huvudet – exempelvis de som uppstår vid dykning – samt öroninfektioner kan också ligga bakom. Behandlingen består i regel av sängvila, medan svårare fall kan kräva kirurgi.
Balansrubbningar, som främst beror på tryckförändringar i mellanörat som påverkar innerörat, är det mest framträdande symtomet vid en perilymfatisk fistel. Dessa besvär kan åtföljas av yrsel, svimningskänsla, illamående och i vissa fall kräkningar. Tinnitus, det vill säga ringningar i örat, tillsammans med hörselnedsättning kan också förekomma. Ansträngande fysisk aktivitet och höjdförändringar förvärrar ofta symtomen och bör därför undvikas tills fisteln har läkt.
Enkel sängvila med huvudet i förhöjd position är den första rekommenderade behandlingsmetoden vid en perilymfatisk fistel. Beroende på fistelns svårighetsgrad fortsätter behandlingen i 5–7 dagar, vilket oftast leder till fullständig läkning. Om en kontrollundersökning visar att fisteln fortfarande finns kvar kan operation föreslås för att reparera den. Vid flygningar hjälper öronproppar eftersom de jämnar ut tryckväxlingarna i örat. Vissa läkemedel kan också rekommenderas, exempelvis det lugnande medlet diazepam, mer känt under namnet Valium, samt lorazepam.
De flesta läkare föredrar att operera först om symtomen inte har gått över inom en månad, medan andra endast väljer kirurgi när fistelns bakomliggande orsak är trauma eller en tidigare operation, enligt Troy Callender, doktor i medicin, i en artikel på Baylor College of Medicines webbplats.
Operationen innebär vanligtvis att man utforskar mellanörat och letar efter klar vätska i fönstrens nischer. För att få en tillräcklig bild av själva fisteln kan flera specialiserade tekniker behövas, såsom trendelenburgläge, kompression av vena jugularis interna och valsalvamanöver. Även om ingen fistel syns rekommenderas det att täta vävnaden med fascia (bindväv), fett, lös areolär vävnad eller perikondrium (bindväven runt broscket), eftersom fisteln kan vara för liten för att upptäckas med blotta ögat.
En annan form av kirurgisk behandling är användningen av ett ventilationsrör. Med hänvisning till tidskriften Otology & Neurotology (2003) anger Timothy Hain, doktor i medicin, på webbplatsen Dizziness-and-Balance.com att ventilationsröret – som minskar trycket och rörelserna i trumhinnan – är nödvändigt för att lindra de besvär som en fistel eller annan skada orsakar.
Fler kirurgiska alternativ inkluderar endoskopistyrd fistelreparation (vilket dock inte rekommenderas på grund av begränsad siktlinje) samt användning av en shunt. Enligt en artikel i Journal of Neurosurgery (2006) kan en shunt vara till nytta för patienter med invalidiserande huvudvärk, yrsel och tinnitus orsakade av perilymfatiska fistlar, men Hain betonar att metoden endast övervägs i extremt svåra fall och att den inte är allmänt tillgänglig.
En studie publicerad i Otology & Neurotology (november 2001) visade dessutom att endoskopistyrd reparation av runda fönstret – en metod som kombinerar myringotomi (snitt i trumhinnan) med ett tympanoskop – är en effektiv och minimalinvasiv teknik för att lokalisera fistlar och bedöma behovet av reparation.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online