
Gips är en av de mest använda behandlingsmetoderna inom ortopedin och spelar en viktig roll vid läkning av skador på skelett och leder. Här går vi igenom de vanligaste situationerna där läkare väljer att gipsa en arm, ett ben eller annan kroppsdel.
Den absolut vanligaste orsaken till att man får gips är ett benbrott, även kallat fraktur. Oavsett om brottet orsakats av en trafikolycka, en idrottsskada eller en fallolycka håller gipset benet helt stilla så att det kan läka korrekt och i rätt läge.
Även om det är mindre vanligt än vid benbrott behandlar läkare ibland allvarliga vrickningar med gips. En vrickning innebär att ett ligament – vävnaden som förbinder benen med varandra – har sträckts ut eller spruckit. Till skillnad från ben har ligament en sämre blodförsörjning och läker därför betydligt långsammare. Immobilisering med gips kan hjälpa till att påskynda läkningsprocessen.
En luxation uppstår när två ben som normalt möts i en led tvingas ur sitt läge. I likhet med benbrott beror luxationer ofta på olyckor, fall eller idrottsskador. Gips används för att hålla leden i vila så att den kan återfå sin stabilitet och läka ordentligt.
I vissa fall applicerar läkare gips efter en operation för att stabilisera det opererade området och främja läkningen. Det kan exempelvis handla om kirurgi för att reparera ett brutet ben, ett skadat ligament eller en skadad sena.
Gips kan även användas som skydd för skadade eller försvagade kroppsdelar. Ett exempel är när gips används för att hindra ett brutet ben från att böjas eller en vrckt fotled från att vridas till igen under läkningsperioden.
Gips tillverkas idag av flera olika material, bland annat klassiskt gips, fiberglas och plast. Vilket material som väljs beror på vilken typ av skada som ska behandlas och patientens behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online