Att vårda en äldre människa innebär att man behöver hålla utkik efter flera olika hälsorisker – en av de vanligaste är uttorkning. På grund av kroppens åldersförändringar löper äldre personer betydligt större risk att bli uttorkade än yngre. Feber, mental förvirring och minskad urinering är några av de tydligaste tecknen. Genom att känna till symtomen kan du snabbare upptäcka problemet och se till att personen får rätt hjälp i tid.
Ofta är det första tecknet på att en äldre person lider av uttorkning en plötslig feber. Eftersom en äldres kroppstemperatur normalt ligger lägre än hos yngre är det viktigt att bedöma febern mot individens normala temperatur. En äldre persons genomsnittstemperatur ligger vanligtvis runt 36 grader Celsius, i stället för de 37 grader som brukar anges som normalt för yngre. Om febern inte åtföljs av andra sjukdomstecken men de övriga symtomen på uttorkning finns med, beror den troligen på vätskebrist. När kroppen saknar tillräckligt med vätska för att kunna kyla ner sig själv uppstår ofta feber.
Ett annat tidigt tecken på uttorkning hos äldre är förvirring och desorientering. Personen kan verka irriterad och inte förstå var hen befinner sig eller vem som finns runtomkring. Även här är det värdefullt att känna till personens normala mentala tillstånd, så att du kan avgöra om förvirringen är ovanlig. Ställ enkla frågor som personen normalt skulle kunna svara på och försök bedöma om hen verkar onormalt förvirrad.
Utöver de tidigaste tecknen – feber och desorientering – visar en uttorkad äldre person ofta ytterligare symtom. Musklerna kan försvagas, urineringen minska och hjärtat börja slå snabbare. Solkiga ögon samt hängande, mindre spänstig hud i pannan eller över bröstbenet är också vanliga tecken. Uppstår flera av dessa symtom samtidigt bör personen undersökas av en läkare för att fastställa om det rör sig om uttorkning.
Den mest grundläggande behandlingen vid uttorkning är naturligtvis att ge personen mer vätska. Eftersom en äldre person ofta behöver mer näring än vad vatten ensamt kan ge kan läkaren rekommendera ett näringsrikt kosttillskott i dryckesform. Dricker personen inte själv, eller inte längre kan dricka på egen hand, ges vanligen vätska via dropp direkt i blodet tills uttorkningen har stabiliserats.
Äldre personer genomgår flera fysiologiska förändringar som gör dem mer benägna att drabbas av uttorkning än yngre. Kroppen innehåller exempelvis omkring tio procent mindre vätska än hos yngre människor. Smaksinnet försämras dessutom med åldern, vilket minskar intresset för mat – som ju innehåller vätska. Äldre reagerar ofta långsammare på kroppens signaler, som törst, och dricker därför helt enkelt för lite. Hos mycket gamla personer kan även den fysiska förmågan att dricka ha försämrats, vilket leder till ett betydligt lägre vätskeintag.
Bäst är självklart att förebygga vätskebrist innan den uppstår. Erbjud regelbundet drycker under dagen, även om personen inte säger sig vara törstig, och håll koll på urinens färg – mörkgul urin kan vara ett tidigt tecken på för lågt vätskeintag. Vatten, soppa, juice samt vattenrik mat som frukt och grönsaker bidrar alla till det dagliga vätskebehovet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online