Gramfärgningen utvecklades av den danske bakteriologen Hans Christian Gram år 1884 och räknas idag som en av mikrobiologins viktigaste diagnostiska metoder. Testet används för att skilja mellan två huvudgrupper av bakterier – grampositiva och gramnegativa – genom att färga cellerna och studera hur de reagerar på olika kemiska komponenter. Metoden bygger på fyra distinkta steg, där varje komponent har en avgörande funktion.
Den första komponenten som tillsätts vid en gramfärgning är den primära färgningen. Denna består vanligtvis av någon form av violett färgämne, exempelvis kristallviolett, metylviolett eller gentianaviolett. Syftet med färgämnet är att ge bakteriecellerna en grundfärg.
Komponenten används dock aldrig ensam. Efter att det violetta färgämnet tillsatts måste även nästa komponent tillföras innan några preliminära observationer kan göras. Utan detta andra steg fastnar färgen betydligt sämre i cellerna.
Samtidigt som det violetta färgämnet appliceras tillsätter laboratorieteknikern även jod. Jodet reagerar med färgämnet och bildar ett så kallat färgkomplex som fäster mycket starkare i cellerna än färgämnet gör på egen hand.
I detta skede av testet antar samtliga celler den violettbruna färg som uppstår när jod och kristallviolett binds till varandra. Här finns ännu ingen synlig skillnad mellan ett positivt och ett negativt resultat – differentieringen sker först i nästa steg.
När cellerna färgats med kombinationen av violett färgämne och jod tillsätts etanol, aceton eller en blandning av båda ämnena för att avfärge cellerna. Detta är det kritiska steget där de två bakterietyperna börjar skilja sig åt.
Hos gramnegativa celler löser avfärgningslösningen upp det yttre fetthaltiga skiktet i cellväggen. Eftersom endast cellens yttersta lager tagit upp färgen sköljs färgen helt ur de gramnegativa cellerna. De grampositiva cellerna behåller däremot sin violettbruna färg, eftersom lösningen torkar ut cellerna och stänger de porer genom vilka färgen annars skulle kunna läcka ut.
Olika laboratorier använder olika typer av motfärgning som sista komponent i gramfärgningen. Vissa använder fuksin, medan andra föredrar safranin. Fuksin ger dock en mörkare och mer lättläst färg och är därför ofta det första valet.
Syftet med denna andra färgning är att ge de gramnegativa cellerna en rosa ton, i stället för den violettbruna färg som uppstår av kombinationen violett färgämne och jod. På så vis blir skillnaden mellan de två celldelarna tydligt synlig. När motfärgningen lagts på kan teknikern inte bara skilja grampositiva från gramnegativa bakterier, utan också bedöma cellernas storlek och form.
Genom dessa fyra steg – primärfärgning, jodbehandling, avfärgning och motfärgning – kan gramfärgningen snabbt och relativt enkelt dela in bakterier i två diagnostiskt viktiga grupper. Resultatet ligger ofta till grund för val av antibiotikabehandling, vilket gör metoden till ett av sjukvårdens mest värdefulla verktyg än idag, nästan 150 år efter dess tillkomst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online