Lipas är ett matsmältningsenzym som utsöndras av bukspottkörteln (pancreas). Förhöjda lipasvärden används för att utreda många olika medicinska tillstånd. Enzymet är särskilt värdefullt vid diagnos av pankreatit, alltså inflammation i bukspottkörteln, eftersom bukspottkörteln är den enda organ som producerar lipas.
Lipas spelar en central roll i fettsmältningen genom att bryta ner triglycerider till fettsyror och glycerol. Fettsyror är hjärtats föredragna energikälla, och de utgör också en viktig bränslekälla för musklerna under långvarig fysisk ansträngning. Fettomsättningen bidrar dessutom med energi till kroppen under perioder av fasta.
Det normala intervallet för lipas ligger vanligtvis mellan 3 och 73 enheter per liter (U/L). Det är viktigt att känna till att många läkemedel påverkar lipasvärdena. En ökning av nivåerna kan exempelvis orsakas av Solu-Medrol (ett kortisonpreparat), morfin, kodein, narkotiska smärtlindrande läkemedel samt indometacin. Även dialysbehandling höjer nivåerna, vilket innebär att blodprov bör tas innan dialys påbörjas. Å andra sidan kan lipasnivåerna bli sänkta om patienten behandlas med protamin eller får intravenösa infusioner av koksaltlösning.
Lipas frisätts till blodbanan när cellerna i bukspottkörteln skadas. Förhöjda nivåer tyder därför på sjukdom i bukspottkörteln, inklusive både akut och kronisk pankreatit. Testet används också för att bidra till att bekräfta misstänkt cancer i bukspottkörteln.
Många pankreassjukdomar diagnostiseras med hjälp av lipasvärden, bland annat cystor, inflammationer och inflammation i gallblåsan. Även nedsatt njurfunktion kan upptäckas genom testet, eftersom njurarna normalt utsöndrar lipas – när njurarnas funktion försämras stiger därmed nivåerna i blodet.
Blodprovet tas från en ven i armen med hjälp av en liten kanyl. Blodet överförs sedan till ett provrör med röd kopp. Endast en liten mängd blod behövs för att genomföra analysen, och provtagningen tar bara några minuter.
Kom ihåg att ett enskilt avvikande labbvärde sällan räcker för att ställa en definitiv diagnos. Vårdgivaren beställer ofta kompletterande undersökningar för att få en helhetsbild, såsom ytterligare laboratorieprover, urinanalys, röntgen, magnetkameraundersökning (MR) eller datortomografi (CT). På så sätt kan en korrekt och säker diagnos ställas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online