Metabolismen av glukos är den process genom vilken kroppen försörjer sig själv med den energi den behöver. Men först måste vi få i oss de kolhydrater (sockerarter, stärkelse och cellulosa) som innehåller glukosenheter. Dessutom krävs hormonet insulin i kroppen för att glukos ska kunna metaboliseras – hos personer med diabetes saknas detta hormon, eller så fungerar det inte som det ska.
Vi får i oss tre typer av kolhydrater: sockerarter, stärkelse och cellulosa.
Alla tre innehåller så kallade glukosringar, alltså glukosenheter. Även om vi utvinner energi från samtliga – vissa ger fler glukosenheter än andra – är det de enkla sockerarterna (den som faktiskt benämns glukos) som utgör vår främsta bränslekälla när de metaboliseras.
Glukos, fruktos, laktos och sukros (bordsocker) är exempel på kolhydrater som kallas «enkla sockerarter». En av dessa, just glukos, är vår huvudsakliga bränslekälla, men även de övriga enkla sockerarterna – liksom stärkelse och cellulosa – innehåller glukosenheter som kroppen använder för energi. Vete, potatis, ris och majs är några exempel på stärkelserika kolhydrater som är rika på glukosenheter.
Vår andra energikälla med glukos är cellulosa, men vi kan inte äta den direkt. Trä består till exempel till stor del av cellulosa. Medan termiter och vissa djur kan bryta ner den för att få energi, klarar inte människan det. Även om vi alltså inte kan använda cellulosa som direkt födokälla, kan vi äta djur som gör det – på så sätt får vi del av dess fördelar i form av fibrer och de näringsämnen som därmed blir tillgängliga för oss.
När dessa glukosenheter (molekyler) från kolhydraterna tas upp i kroppen påbörjas metabolismprocessen. Processen sker via två olika metoder: den ena använder syre för att bryta ner glukosmolekylerna (aerob metabolism), medan den andra (anaerob metabolism) inte gör det.
När den smälta födan börjar cirkulera i blodet utsöndrar bukspottskörteln hormonet insulin, som fungerar som en «transportör» av glukos. Insulinet leder glukosen till alla celler som behöver den som energikälla.
Väl inne i cellen «förbränns» glukosmolekylen. Om cellen innehåller syre används det för att underlätta processen; saknas syret fortsätter processen ändå. Resultatet blir värme och adenosintrifosfat (ATP). ATP:s uppgift efter bildandet är att lagra energin i cellen tills den behövs.
Vissa celler saknar syre (de röda blodkropparna), medan andra har det (till exempel muskelceller). Oavsett vilket kan energi produceras både med och utan syre. Den enda viktiga skillnaden är att celler utan syre bildar mjölksyra under glukosmetabolismen – och mjölksyra, särskilt i musklerna, kan orsaka värk och ömhet.
Som tur är har muskelcellerna, de som behöver mest glukos, normalt gott om syre. Uppbyggnad av mjölksyra kan dock uppkomma efter hård träning, men rikligt med vattendrickning hjälper till att spola ut mjölksyran och lindra besvären.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online