Läkemedelsresistent tuberkulos är ett samlingsbegrepp för stammar av tuberkelbakterien som har blivit okänsliga för de standardläkemedel som normalt används för att behandla infektionen. Resistensen gör sjukdomen betydligt svårare att bota, eftersom förstahandsmedicinerna inte längre har någon effekt. Andra- och tredjehandspreparat kan användas i stället, men de verkar ofta sämre och medför dessutom en högre risk för biverkningar.
Tuberkulos som är resistent mot flera läkemedel måste behandlas under en längre period – ibland i flera år – och trots detta ligger botandegraden endast på cirka 50 procent, jämfört med 90 procent för icke-resistent tuberkulos.
Tuberkulos är en bakteriell infektion som du framför allt riskerar att drabbas av om du vistas länge i trånga utrymmelser tillsammans med någon som har en aktiv infektion. Symtomen varierar kraftigt mellan olika individer. Vissa personer får så lindriga besvär att de inte ens vet att de är smittade, medan andra upplever ihållande hosta, extrem trötthet, viktnedgång, feber och i vissa fall hostar upp blod.
Tuberkulos kan också gå in i ett latet (dolt) stadium, där bakterien inte ger några symtom och inte heller kan smitta vidare.
Resistens utvecklas när tuberkulos inte behandlas korrekt eller fullständigt. Det kan till exempel handla om att läkaren inte ordinerar en tillräckligt omfattande behandlingsregim, eller att patienten inte fortsätter sin behandling tillräckligt länge för att döda alla kvarvarande bakterier.
Enligt det amerikanska smittskyddsinstitutet CDC är nästan 8 procent av tuberkulosfallen i USA resistenta mot isoniazid, som är förstahandsbehandling vid sjukdomen. Enligt American Lung Association har vissa tuberkelbakterier dessutom utvecklat resistens mot hela sju olika läkemedel.
Förstahandsmedlen vid tuberkulosbehandling är isoniazid och rifampicin. Isoniazid är det första alternativet vid latenta fall och spelar också en mycket viktig roll vid behandling av aktiva infektioner. Det är ett bakteriedödande läkemedel som kan minska risken att patienten sprider smittan vidare.
Rifampicin är likaså ett kraftfullt bakteriebekämpande läkemedel som hjälper patienterna att undvika återfall. Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA har godkänt Rifater, en kombinationstablett innehållande isoniazid, rifampicin och pyrazinamid (som också räknas som förstahandsbehandling). Att ta alla tre substanserna samtidigt minskar risken för att infektionen utvecklar läkemedelsresistens.
När en tuberkulosstam har blivit resistent mot förstahandspreparaten måste patienten behandlas med andrahandsmedel. Per definition är dessa preparat mindre attraktiva alternativ: de verkar sämre, kostar mer och har allvarligare biverkningar. Dessutom måste de tas under betydligt längre tid – 18 till 24 månader – jämfört med förstahandsmedlen. Minst tre andrahandsläkemedel måste ges samtidigt, och ett av dem ska vara injicerbart.
Exempel på andrahandsmedel vid tuberkulos är etionamid, etambutol, aminoglykosider, pyrazinamid och fluorokinoloner.
Ett nytt hot uppmärksammades år 2006 bland hiv-patienter i Afrika, när man upptäckte tuberkulosstammar som var resistenta både mot förstahandsbehandling och mot vissa andrahandsmedel. Forskare har gett fenomenet namnet utbredd läkemedelsresistent (XDR) tuberkulos. Det har sedan dess rapporterats i 46 länder och står för omkring 4 procent av fallen i USA.
En viss XDR-stam kan fortfarande vara känslig för vissa andrahandsmedel, även om den är resistent mot andra. Det innebär att aggressiv behandling med andrahandsalternativ ibland kan lyckas. Tyvärr har dock vissa stammar visat sig vara nästintill obehandlingsbara, och infektionen leder i dessa fall ofta till döden. Forskningens fokus ligger idag på att förebygga läkemedelsresistent tuberkulos och att utveckla nya, effektiva läkemedel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online