Hjärnans delar som är aktiva när vi drömmer

```html

Drömmar uppstår oftast under sömnens snabba ögonrörelsefas (REM-sömn), men de kan också förekomma i andra sömnfaser. Det finns flera teorier om varför människan drömmer, men ingen vet med säkerhet vilket syfte drömmandet egentligen fyller. Däremot går den fysiska processen bakom drömmarna att observera. För att bättre förstå drömmandet har forskare använt positronemissionstomografi (PET) för att studera hjärnaktiviteten hos sovande försökspersoner.

Pons – hjärnstammens säkerhetslås

Pons är ett område i hjärnstammen som förlamar skelettmusklerna under REM-sömn. Det gör att hjärnan kan skapa realistiska drömupplevelser utan att kroppen agerar ut dem i den fysiska världen. Tack vare pons uppstår sömngång endast under de icke-REM-baserade faserna av sömnen.

Sensoriska områden

När pons har ”förlamat” drömmaren börjar drömaktiviteten i de laterala knälika kropparna och i occipitala cortex (synbarken), som båda är involverade i synfunktionen. Människor som fötts blinda eller förlorat synen mycket tidigt i livet har inga visuella drömmar, medan de som blev blinda senare i livet behåller sina visuella drömmar. Det tyder på att drömmarnas visuella komponent hänger samman med det visuella minnet.

Aktiviteten i occipitala cortex är inte lika hög under drömmande som under vakna timmar. Däremot visar de intilliggande hjärnområdena, som bearbetar visuella signaler, en mycket hög aktivitetsnivå. År 2004 förlorade en strokepatient förmågan att drömma efter att ha drabbats av skador på de hjärnområden som hanterar igenkänning av landmärken, ansikten och andra visuella signaler. Det tyder på att dessa områden är avgörande för hela drömprocessen.

Efter att occipitala cortex aktiverats börjar även andra delar av hjärnan, bland annat hjärnbarken (cerebrala cortex) och thalamus, visa aktivitet. Det är i detta skede som drömmen börjar innehålla rörelser samt hörsel- och känselintryck. De hjärnområden som svarar på lukt och smak aktiveras däremot inte under drömmande, vilket förklarar varför dessa sinnesintryck sällan förekommer i våra drömmar.

Det limbiska systemet

Det limbiska systemet är hjärnans känslocentrum och är mycket aktivt under drömmande. Det innebär att när du upplever en känsla i en dröm, bearbetar hjärnan den känslan på samma sätt som om du vore vaken. Det är dock oklart om drömmar ofta är starkt emotionella på grund av aktiviteten i detta område, eller om aktiviteten i stället speglar drömmens innehåll, som har en annan källa.

Den prefrontala cortex

Den prefrontala cortex uppvisar minskad aktivitet under drömmar, och just denna avsaknad av aktivitet möjliggör drömmande som vi känner det. Den prefrontala cortex ansvarar för många högre mentala funktioner, bland annat logik och planering. Under drömmar håller den tyst om de absurda vändningar i handlingen som den skulle reagera på i vaket tillstånd. I stället låter den drömmaren helt delta i drömmen utan att ifrågasätta eller oroa sig för vad som kommer att hända härnäst.