Nästan 3 procent av alla barn i USA drabbas av urinvägsinfektioner (UVI), och barnläkare behandlar omkring en miljon fall varje år. Flickor löper betydligt större risk – cirka 8 procent jämfört med 3 procent bland pojkar. Om en urinvägsinfektion lämnas obehandlad kan den leda till allvarliga njurinfektioner eller i värsta fall bli livshotande för små barn.
Normal urin innehåller inga bakterier. Bakterier som finns runt könsorganen eller ändtarmen kan ta sig upp genom urinröret till blåsan och där orsaka infektion. Blåsan blir då inflammerad och öm. Cystit är det medicinska namnet på en urinvägsinfektion. Vandrar bakterierna vidare upp genom urinledarna till njurarna uppstår en njurinfektion, vilket är betydligt allvarligare än en vanlig urinvägsinfektion.
Vissa barn föds med en avvikelse i urinvägarna, vilket gör dem mer mottagliga för infektioner. Barnläkare brukar därför vilja göra ytterligare undersökningar hos barn som får återkommande urinvägsinfektioner. Barn som skjuter upp sina toalettbesök löper också ökad risk, eftersom regelbunden vattenkastning hjälper till att spola ut bakterier ur urinvägarna.
Barn med urinvägsinfektion kan få symtom som blod i urinen, stark kissnöthet men små urinmängder, frossa, feber, smärta i buken eller bäckenet, illamående samt grumlig eller mörk urin med en stark och obehaglig lukt. Äldre barn kan ofta själva beskriva vad de känner. Hos yngre barn är det istället vanligt att man upptäcker förändringar i urinen via blöjan eller underkläderna.
Den enda säkra metoden för att diagnostisera en urinvägsinfektion är ett urinprov kombinerat med en urinkultur. Hos yngre barn kan en insamlingspåse placeras över könsorganen för att fånga upp urinen. Äldre barn kan enkelt lämna ett prov genom att kissa direkt i ett provkärl. I vissa fall för sjuksköterskan in en kateter i blåsan och tömmer urinen i ett rent kärl.
Urinprovet visar om det finns bakterier i urinen. För att kunna välja rätt behandling beställer läkaren ofta en urinkultur, där bakterierna får växa så att deras typ kan bestämmas exakt.
När bakterien har identifierats kan läkaren förskriva en lämplig medicinering. Antibiotika används för att bekämpa bakteriella infektioner, och behandlingen påbörjas ofta så snart bakterier påvisats i urinen. Vid behov justeras receptet när den exakta bakterietypen fastställts. Dosering och typ av antibiotika anpassas efter barnets symtom och ålder.
Om barnet är för svagt för att äta eller dricka ges antibiotikan intravenöst på sjukhus. Friskare barn behandlas oftast med en kortkur på 3–5 dagar med antibiotika i tablett- eller flytande form. Under hela behandlingen behöver barnet dricka rikligt med vätska.
Flera läkemedel är effektiva mot urinvägsinfektioner hos barn. Vanliga antibiotikakurer inkluderar Augmentin, Trimox, Amoxil, Bactrim, Septra, Macrodantin, Furadantin, Macrobid och Suprax. Effekten är oftast snabb – barnet bör börja må bättre inom 48 timmar.
I vissa fall uppträder milda biverkningar som illamående, nässelutslag, klåda, hudutslag, magvärk, diarré eller kräkningar. Allvarligare biverkningar kan vara utbredda hudutslag, bröstsmärta, hög feber, kraftiga kräkningar eller slöhet – kontakta då alltid vården.
Bomullsunderkläder i stället för nylon minskar bakterietillväxten. Barn bör dricka gott om vätska för att spola igenom njurar och urinvägar. Starka tvålar och bubbelbad bör undvikas, liksom dålig hygien – torka alltid barnet från fram till bak efter toalettbesök. Det är också viktigt att barnet tömmer blåsan regelbundet och inte håller sig.
Tranbärsjuice och yoghurt med levande mjölksyrakulturer kan dessutom bidra till att minska risken för nya urinvägsinfektioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online