Urininkontinens innebär att man inte kan kontrollera urineringen eller blåsans funktion. Besvären kan variera från små läckage till helt okontrollerbar urinavgång och är vanligast hos personer över 50 år. Enligt American Academy of Family Physicians lider miljontals människor av urininkontinens, och problemet är troligen underdiagnostiserat eftersom många drabbade inte söker hjälp.
Det goda nyheten är att effektiva behandlingar finns. Utanför livsstilsförändringar och bäckenmuskelträning kan läkemedel spela en viktig roll vid överaktiv blåsa och andra former av inkontinens. Vilken behandling som passar bäst beror på vilken typ av inkontinens du har.
Diagnosen avgör vilken medicinsk behandling som blir aktuell. Urininkontinens delas vanligen in i fem typer:
Impulskontinens känns igen som ett plötsligt och starkt behov att urinera, följd av en omedelbar sammandragning i blåsan och ofrivilligt urinläckage. Denna typ är vanligare hos äldre och hos kvinnor.
Stressinkontinens utlöses av fysisk belastning som hosta, nysningar, skratt, träning eller tunga lyft. Orsaken är försvagade bäckenbottenmuskler, vilket ofta uppstår efter förlossning eller operation i området. Kvinnor drabbas betydligt oftare än män.
Överflödesinkontinens är ett ständigt droppande av små urinmängder från en överfull blåsa. Man känner att blåsan aldrig töms helt och behöver pressa vid vattenkastning. Tillståndet är vanligare hos män, ofta på grund av hinder i urinvägarna som en förstorad prostata.
Funktionell inkontinens kan drabba alla som har fysiska begränsningar som gör det svårt att hinna till toaletten i tid. Själva urinkontrollen fungerar normalt, men rörligheten räcker inte till.
Blandad inkontinens innebär att två eller flera av ovanstående typer förekommer samtidigt, exempelvis både stress- och impulskontinens.
Antikolinergika förskrivs främst vid impulskontinens. De blockerar signalämnet acetylkolin, som utlöser blåsans sammandragningar, vilket gör att blåsan lugnar sig och kapaciteten ökar. Vanliga preparat i denna grupp är Ditropan (oxybutynin), Detrol (tolterodin), Vesicare (solifenacin), Toviaz (fesoterodin), Sanctura (trospium) och Enablex (darifenacin).
Imipramin är en tricyklisk antidepressiv medicin som används vid blandad inkontinens. Den slappar av blåsmuskeln och får samtidigt de glatta musklerna vid blåshalsen att dra åt sig. Läkemedlet används även hos barn som har svårt att hålla sig på natten.
Desmopressin är ett syntetiskt hormon som efterliknar kroppens antidiuretiska hormon (ADH) och minskar urinproduktionen. Det används framför allt vid nattlig sängvätning hos barn men har även prövats hos kvinnor för att minska urinläckage, exempelvis på natten.
Enligt Mayo Clinic har forskare länge studerat botulinumtoxin typ A, allmänt känt som botox, vid överaktiv blåsa. Preparatet injiceras direkt i blåsmuskeln, där det blockerar acetylkolinets effekt och dämpar de okontrollerade sammandragningarna. Studierna har visat betydande förbättringar hos många patienter.
I dag är behandlingen godkänd och används i flera länder för patienter som inte svarat på tabletter, men den utförs endast inom specialistvård. Allvarliga biverkningar kan förekomma, bland annat svårigheter att tömma blåsan helt, vilket kräver uppföljning av läkare.
Alla läkemedel har potential för biverkningar, och rätt behandling beror på din diagnos, ålder och hälsoläge. Kontakta därför alltid läkare innan du påbörjar någon medicinering mot inkontinens – ofta går besvären att lindra betydligt med rätt kombination av behandling, träning och livsstilsrådgivning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online