Blåsstenar är små klumpar av kristalliserade mineraler som bildas i urinblåsan när urinen blir alltför koncentrerad. Detta kan orsakas av upprepade urinvägsinfektioner, en förstorad prostata eller nervskador. Symtom finns inte alltid, men när de förekommer kan de bland annat innefatta blod i urinen och smärtor i nedre delen av buken.
Om en blåssten misstänks är det viktigt att en diagnos ställs, eftersom infektioner och andra komplikationer kan uppstå om stenen inte passerar av sig själv eller behandlas. Här är de vanligaste metoder som läkare använder för att diagnostisera stenar i urinblåsan.
Det första steget vid misstanke om blåssten är en fysisk undersökning. Läkaren går igenom aktuella eller pågående urinvägssymtom och kan känna på nedre delen av buken för att kontrollera om urinblåsan är utspänd. Hos män kan även en rektalundersökning göras för att bedöma om prostatan är förstorad.
Ett urinprov kan tas för att analysera förekomst av bakterier, blod och kristalliserade mineraler. Testet hjälper också till att upptäcka en urinvägsinfektion, vilket är en av de vanligaste orsakerna till att blåsstenar bildas.
Vissa stenar kan synas på vanlig röntgen. För att avgöra var stenarna finns i urinvägarna kan röntgenbilder tas av urinblåsan, njurarna och urinledarna.
Ultraljud är ett annat verktyg som används för att diagnostisera blåsstenar. Med ljudvågor som studsar mot urinblåsan och njurarna kan läkaren visualisera eventuella stenar utan att använda strålning.
Vid en datortomografi kombineras datorteknik med röntgenstrålning för att visa tvärsnittsbilder av olika delar av kroppen. Vid misstanke om blåsstenar används ofta en spiral-CT, som ger mer detaljer och skannar snabbare än en vanlig CT-undersökning. På så sätt kan även mycket små stenar upptäckas. Undersökningen görs vanligtvis av buken och bäckenet.
Cystoskopi liknar endoskopi eller koloskopi och utförs med en liten kamera monterad i ett rör. Läkaren för in cystoskopet via urinröret och fyller sedan blåsan med vätska, vilket gör att blåsväggen spänns ut och insidan blir synlig. Undersökningen visar storlek, antal och placering av eventuella stenar i urinblåsan. Till skillnad från koloskopi, där luft används, används här vätska.
Vid en intravenös pyelografi används kontrastmedel för att tydligt avbilda urinorganen. Kontrastvätskan injiceras i armen via en dropp och passerar sedan genom njurar, urinledare och urinblåsa, där den ritar upp organens konturer. Under undersökningen tas röntgenbilder med jämna mellanrum för att följa kontrastens väg genom urinvägarna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online