Svarta Döden (1347–1351) orsakade katastrofal dödlighet, vilket tvingade europeiska gemenskaper att anta extraordinära begravningspraktiker. Historiska handlingar och arkeologiska bevis dokumenterar följande metoder:
- Massgravar: Stora gropgrävda utomför stadsmurområden för att rymma hundratals eller tusentals kroppar.
- Pestgrop: Utvalda gropar, ibland utkleidda med kalk som desinfektionsmedel, skapade utanför stadsgränser.
- Kyrkogårdar och begravningsplatser: Traditionella begravningsplatser användes tills de var mättade.
- Hus- och byggnadsbegravningar: Familjer begravde avlidna anhöriga i hem eller angränsande byggnader när resurser var uttömda.
- Bränning: I vissa regioner kremeterade myndigheter kroppar för att begränsa smitta när begravningsplats bristade.
- Flytande begravningar: Kustsamhällen placerade ibland kroppar i båtar som satts adrift.
- Tillfälligt förvaring: Kroppar hölls på provisoriska platser tills en ordentlig begravning kunde arrangeras efter att dödlighetstoppen passerat.
Praktiker varierade beroende på region, formade av lokala seder, religiösa övertygelser, tillgängliga resurser och rädsla för smitta. Moderna historiker fortsätter att studera dessa svar för att förstå samhälleliga coping-mekanismer under massdöds händelser.
