En dödfödsel innebär att ett barn avlider i livmodern efter graviditetsvecka 20, eller när fostret har nått en vikt på 500 gram. Det är en djupt sorglig händelse, och en snabb och säker diagnos är viktig både för den medicinska vården och för att ge de blivande föräldrarna klarhet.
En dödfödsel kan konstateras med flera olika undersökningar. Ofta kombineras två eller flera metoder för att få ett säkert svar:
Ultraljud är en smärtfri undersökning där ljudvågor används för att skapa bilder av fostret. Om ultraljudet visar att fostret saknar hjärtaktivitet eller rörelser kan en dödfödsel konstateras. Detta är idag den vanligaste och mest tillförlitliga metoden.
Ett fetoskop är ett tunt instrument med ljus och kamera i spetsen som förs in i livmodern. Med hjälp av fetoskopi kan läkaren direkt observera fostret och leta efter tecken på liv. Metoden används numera sällan, eftersom ultraljud är enklare och betydligt mindre invasivt.
Blodprov kan användas för att mäta nivåerna av hormoner som bildas i moderkakan, exempelvis hCG och östrogen. Onormalt låga halter av dessa hormoner kan vara ett tecken på att fostret inte längre lever.
En fysisk undersökning av den gravida kvinnans mage kan också ge viktiga ledtrådar, såsom avsaknad av fosterrörelser eller att livmodern har slutat växa. Läkaren kan dessutom lyssna efter fosterhjärtljud med hjälp av en doppler.
I de flesta fall ställs diagnosen utifrån resultatet av ett ultraljud i kombination med en fysisk undersökning. Om det finns någon osäkerhet om huruvida fostret lever kan ytterligare tester, till exempel blodprover, beställas.
Efter en konstaterad dödfödsel erbjuds föräldrarna oftast stöd av barnmorska, kurator eller psykolog. En utredning av orsaken kan också göras, bland annat genom undersökning av moderkakan och i vissa fall en obduktion av fostret, vilket kan vara viktigt inför en eventuell framtida graviditet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online