Enligt den amerikanska arbetsmiljömyndigheten OSHA (Occupational Safety & Health Administration) är hepatit C, även känt som HCV, den vanligaste blodburna kroniska infektionen i USA. En person kan smittas via intravenöst drogbruk eller genom en obesiktigad blodtransfusion från en smittad donator (även om detta idag är mycket ovanligt). Viruset kan även överföras sexuellt, men då krävs det att blod utbyts under samlaget. Ungefär ett av fyra barn som föds av mödrar som testar positivt för hepatit C får själva infektionen.
Hepatit C är en leverinfektion som orsakas av hepatit C-viruset. Nysmittade bärare har oftast inga symtom alls. Redan inom en till tre veckor efter smittotillfället kan HCV-RNA (ribonukleinsyra) påvisas i blodet. Ett kvantitativt test mäter mängden HCV-RNA för att avgöra hur mycket virus som finns i kroppen – ofta kallat "virusladdning". Enligt CDC, den amerikanska smittskyddsmyndigheten, tar det i genomsnitt åtta till nio veckor från smittotillfället innan hepatit C-antikroppar kan påvisas hos mer än 97 procent av patienterna. Hos 60 till 85 procent av dessa patienter utvecklas en kronisk HCV-infektion, och av dem uppvisar 60 till 70 procent tecken på aktiv leversjukdom.
Det finns idag ingen metod som kan hindra ett ofött barn från att smittas av hepatit C via modern. Infektionen kan upptäckas genom ett blodprov, men läkare reserverar i regel testningen för riskgrupper – exempelvis kvinnor som har använt intravenösa droger. Gravida med hepatit C kan behöva antivirala läkemedel för att minska risken för virusöverföring. Barnet bör testas efter födelsen för att se om hen har fått infektionen. Ett kejsarsnitt är dock inte nödvändigt för mödrar som testar positivt för hepatit C.
Risken att hepatit C överförs till barnet är relativt låg när infektionen förekommer ensam – noll till 18 procent enligt Hepatitis Central. Risken ökar däremot markant om modern samtidigt har andra infektionssjukdomar, exempelvis hiv. Sådana sjukdomar försvagar kroppens försvar mot HCV-viruset, vilket leder till en högre virusladdning. Ju högre virusladdning, desto större är risken att barnet smittas. Antiviral behandling har inte visats kunna förhindra överföring. Däremot kan risken minskas genom att undvika en lång förlossning efter att vattnet gått.
Inuti livmodern finns det inga data som kan fastställa när en eventuell överföring sker eller vilka effekter den får. Spädbarnet får normalt antikroppar mot HCV från modern, och dessa kan finnas kvar i barnets blod i upp till femton månader. Om föräldrar eller barnläkare önskar det kan ett HCV-RNA-test göras när barnet är mellan två och sex månader gammalt. Om diagnosen kan vänta kan ett anti-HCV-test istället tas vid femton månaders ålder. De flesta HCV-positiva spädbarn visar inga symtom.
Mödrar som testar positivt för hepatit C behöver inte avstå från amning. Om barnets barnläkare bedömer att spädbarnet inte löper risk på grund av andra samtidiga sjukdomar finns det ingen medicinsk evidens som tyder på att amning skulle sprida HCV från mor till barn. En mor med hepatit C bör dock undvika att amma om bröstvårtorna är spruckna och blöder, eftersom viruset sprids via blod.
Enligt Canadian Pediatric Society, det kanadensiska pediatersällskapet, återhämtar sig ett av fyra barn med hepatit C spontant utan medicinsk behandling. Övriga barn blir bärare av viruset, som sedan stannar kvar i levern. De flesta av dessa barn mår bra, men de behöver regelbundna blodprov och kontroller. Barn som utvecklar symtom får antivirala läkemedel för att förebygga leverskador, skrumplever (cirros) eller levercancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online