Ett prenatal faderskapstest kan fastställa vem som är biologisk far till ett barn redan innan det föds. Precis som vid ett vanligt faderskapstest efter födseln jämförs DNA från den presumtiva fadern med DNA från barnet. Idag finns flera olika metoder, som skiljer sig åt både när de kan utföras under graviditeten och vilka risker de innebär.
Om det råder osäkerhet kring vem som är far till ett barn rekommenderas att ett faderskapstest görs så tidigt som möjligt. Att fastställa faderskapet spelar en viktig roll för barnets välbefinnande och juridiska rättigheter.
Ett bekräftat faderskap ger bland annat tillgång till juridiska och sociala förmåner, exempelvis arv, social trygghet och andra ersättningar. Dessutom ger testet barnet en korrekt medicinsk bakgrundshistoria, vilket hjälper vårdpersonal vid diagnosering och i det löpande arbetet med barnets hälsa.
Ett fostervattenprov kan utföras under andra trimestern av graviditeten, vanligen mellan graviditetsvecka 14 och 20. Med hjälp av ultraljud styrs en tunn nål genom bukväggen in i livmodern, där ett litet prov av fostervattnet tas ut. Fostervattnet innehåller celler från barnet som kan användas för DNA-analys.
Ingreppet medför vissa risker, bland annat värk eller kramp i buken, vaginal blödning, läckage av fostervatten samt en liten risk för att skada barnet eller utlösa missfall.
Korionbiopsi, även känt som CVS (chorionic villus sampling), kan utföras tidigare i graviditeten, mellan vecka 10 och 13. Under ultraljudsledning förs en tunn nål via slidan och livmoderhalsen in för att ta ett prov av koriontrådar – små vävnadsbitar som sitter fästade vid livmodern och har samma genetiska material som barnet.
Utöver de invasiva metoderna finns idag även icke-invasiva prenatala faderskapstest. Dessa analyserar friktalt DNA från barnet i moderns blod och kan ofta utföras redan från graviditetsvecka 7–9, helt utan risk för barnet eller mamman.
Prenatal faderskapstestning innebär viss risk beroende på vilken metod som används. Både fostervattenprov och korionbiopsi ökar risken för missfall, och därför avråds dessa ingrepp ofta om de endast görs av faderskapsskäl. Om testet inte behöver göras akut är det oftast säkrare att vänta tills efter förlossningen – ett faderskapstest efter födseln innebär nämligen inga kända risker alls.
Det finns många laboratorier och kliniker som erbjuder faderskaps- och DNA-tester. Innan du väljer en aktör bör du kontrollera att verksamheten är ackrediterad av en oberoende organisation, exempelvis American Association of Blood Banks (AABB). American Pregnancy Association anger DNA Diagnostics Center som sitt officiella faderskapstest.
Oavsett vilken metod du överväger är det klokt att diskutera med din barnmorska eller läkare först, så att du får information om både testens noggrannhet och de risker som kan vara förknippade med respektive alternativ.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online