Den mentala och fysiska utvecklingen under spädbarnsåret påverkas av en rad olika faktorer, både genetiska och miljömässiga. Det finns allmänt accepterade riktlinjer för hur denna utveckling normalt ser ut, men varje barns individuella temperament och yttre omständigheter skapar ett brett spektrum av variationer – något som ibland kan dölja underliggande problem som hindrar barnets framsteg. Att upptäcka dessa problem tidigt kan bidra till att minska eller till och med förebygga långvariga utvecklingshinder.
Enligt Merck Manuals Online Medical Library har forskare kring spädbarns utveckling fastställt ett antal milstolpar som fungerar som viktiga indikatorer på normal mental och fysisk förmåga. Ett spädbarn börjar inom de första månaderna känna igen bekanta ljud och föremål, och gör tidigt försök att bygga en relation med sin omgivning genom att ta på, smaka och "prata" – även om ordförrådet än så länge bara består av gluckande och gooling-ljud.
Enligt National Network for Child Care har spädbarn normalt en naturlig nyfikenhet på sin närmiljö och vill utforska världen genom att fysiskt hantera saker omkring sig. De stoppar föremål i munnen, griper efter saker inom räckhåll och börjar visa en önskan att röra sig på egen hand när de ligger på magen. De härmar också handlingar de ser och uttrycker sig genom att vinka och klappa händerna. Detta är de första tecknen på motorisk utveckling, som bör vara tydliga inom de första tolv månaderna.
Även om det alltid krävs viss flexibilitet när det gäller när milstolpar nås, finns det identifierbara signaler på möjliga utvecklingsförseningar under det första året. Ett spädbarn ska kunna reagera på och bekräfta föremål och känslor med hjälp av ljud, och bör inom sex till sju månader göra försök att säga "mamma" och "pappa". Vid ett års ålder bör barnet dessutom kunna hålla upp huvudet, rulla från mage till rygg samt börja krypa.
Genetiska störningar, oavsett om de beror på arv eller miljöfaktorer, kan bli synliga redan under spädbarnsåret. Kromosomavvikelser, som exempelvis Downs syndrom, eller skador orsakade av gifter i miljön kan försena den normala utvecklingen. Även undernäring, för tidig födsel och infektioner som överförts från mamman under graviditeten kan få negativa konsekvenser för barnets utveckling.
Många symtom på misstänkt försenad utveckling behöver utredas av sjukvårdspersonal för att fastställa orsaken. Kontakta gärna din barnavårdscentral (BVC) om du är orolig – där kan barnsjuksköterskor och läkare följa barnets utveckling över tid och vid behov remittera till specialistvård, exempelvis barnhabilitering.
Samtidigt finns det åtgärder du kan ta i hemmiljön för att både stimulera barnets förmågor och stärka de färdigheter som redan finns. Personlig interaktion är avgörande: tala med barnet, beskriv vad ni gör tillsammans och lek aktivt. Det skapar en trygg anknytning som barnet kan lita på, samtidigt som det främjar utvecklingen av språk och motorik.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online