Mineraloljans kemiska effekter på material och hälsa

Mineralolja finns i ett stort antal produkter och betraktas generellt som icke-reaktiv. Den förekommer i många former och används ofta just för sin förmåga att bevara fukt, exempelvis i hudvårdsprodukter. Kemiskt sett består mineralolja av kol- och väteatomer i långa kedjor, vilket ger den sina karakteristiska egenskaper.

Effekter vid olika temperaturer och aggregationsformer

Mineralolja löser sig inte i vatten och kan stelna i rumstemperatur. Vid upphettning kan oljan avge giftiga gaser, såsom kolmonoxid. Mineralolja är brännbar både i flytande form och som ånga, men endast vid mycket höga temperaturer. Den blir brandfarlig som ånga vid cirka 135 °C (275 °F) och fortsätter att brinna i ångform vid temperaturer över 260 °C (500 °F). Detta gör att oljan bör hanteras med försiktighet nära öppna lågor eller andra värme­källor.

Externa effekter på kroppen

Den vanligaste användningen av mineralolja är inom hudvård. Eftersom oljan inte löser sig i vatten hjälper den till att återfukta huden genom att bilda ett skyddande lager som hindrar huden från att förlora fukt. Produkterna innehåller olika kvaliteter av mineralolja – allt från vaselin (petroleumgelé) till lätt flytande paraffin, som oftast används i babyoljor.

Hudreaktioner mot mineralolja är ovanliga, men irritation kan uppstå om användaren är överkänslig eller har långvarig hudkontakt med obehandlad olja. Personer med hudsjukdomar eller luftvägsbesvär löper större risk att påverkas.

Interna effekter

Vid inandning kan mineralolja orsaka hosta eller andningsbesvär. Långvarig inandning av ångan kan leda till kemisk aspiration, där olja hamnar i lungorna. Om oljan sväljs kan den ge magirritation med symtom som magsmärtor, illamående, kräkningar och diarré. Upprepat intag av små mängder mineralolja över längre tid kan dessutom orsaka leverskador, eftersom kemikalierna ansamlas i kroppen.

Andra användningsområden

När små mängder vätska värms upp används ofta mineralolja för att förhindra att vätskan avdunstar. Samma teknik tillämpas vid polymeraskedjereaktioner (PCR) i laboratoriemiljö, när DNA denatureras. Förklaringen är att mineraloljans tunga molekyler tynger ner vätskans molekyler, vilket gör att de inte kan uppnå den hastighet som krävs för att övergå i gasform.