Att inhämta en patients anamnes och utföra en fysisk undersökning är centrala moment inom vården – både vid rutinmässiga besök på vårdcentralen och i akuta nödsituationer. Dessa två grundpelare i patientvården hjälper vårdpersonalen att identifiera aktuella skador, sjukdomar eller tillstånd. Genom att förstå de olika delarna av korrekt patientvård och kunna strukturera dem på ett systematiskt sätt kan vårdgivaren erbjuda bästa möjliga omhändertagande.
Anamnesen är en sammanställning av relevant historik kopplad till patienten. På en vårdcentral samlas sjukdomshistorien in så att den täcker nästan alla åtgärder, besvär och diagnoser som patienten har haft under sin livstid. I en akutsituation begränsas däremot anamnesen till det som är mest angeläget just då.
Ett exempel: Om en person har ett sår och dessutom lider av blödarsjuka (hemofili) är den informationen högst relevant, eftersom kroppen då inte kan använda blodplättar för att bilda koagel. Har personen däremot ett sår men tidigare opererat bort halsmandlarna, är den informationen inte betydelsefull för den akuta situationen.
På en vårdcentral inhämtas sjukdomshistorien oftast redan i väntrummet via ett formulär där patienten anger tidigare allergier, besvär, diagnoser och operationer. När patienten sedan leds in till undersökningsrummet gör en sjuksköterska en första bedömning och samlar in en mer fördjupad och relevant anamnes innan läkaren träffar patienten. På så sätt har läkaren redan mycket av den information som behövs, vilket maximerar tiden och effektiviteten vid undersökning och behandling.
I en akut situation tas anamnesen först efter att en initial bedömning av platsen gjorts och man konstaterat att patienten inte befinner sig i något livshotande tillstånd som kan hindra andning eller blodcirkulation. Den mer detaljerade anamnesen tas därefter, i samband med att tecken och symtom rapporteras efter en undersökning från huvud till fot.
Undersökningen är ett noggrant och praktiskt tillvägagångssätt för att bedöma patientens tillstånd. Den skiljer sig från anamnesen genom att den innebär fysisk kontakt med patienten i stället för insamling av muntlig information. Vid den fysiska undersökningen försöker sjuksköterskan, läkaren eller förstahjälparen fastställa den exakta naturen hos patientens tillstånd utifrån sina observationer. Ibland kan undersökningen avslöja ny information som patienten själv inte var medveten om från början.
Undersökningen utförs när den initiala bedömningen är klar och grundläggande information har samlats in, vilket kan inkludera anamnes om det inte rör sig om en akutsituation. På en vårdcentral kan patienten undersökas först av sjuksköterskan och därefter av läkaren. I en akut situation görs en fullständig undersökning från huvud till fot efter att räddningspersonalen gjort en första bedömning, för att säkerställa att patienten inte lider av något livshotande tillstånd, såsom blockerade luftvägar eller kraftig blödning.
Syftet med huvud-till-fot-undersökningen är att upptäcka andra tillstånd som patienten lider av men inte självmant redogör för. I akuta situationer kan detta bero på att smärtan från det primära besväret maskerar andra samtidiga tillstånd.
Både anamnesen och patientundersökningen bidrar till att samla in information som används under behandlingen. Ju mer korrekt och effektiv information som kan inhämtas om en patient, desto större är sannolikheten för en lyckad behandling – oavsett om det sker på en vårdcentral eller på en akutmottagning. Anamnesen ger patienten möjlighet att lämna relevant information som annars kanske inte skulle framkomma vid en rutinmässig fysisk undersökning, medan patientundersökningen ger ytterligare data som samlas in genom observationer av en utbildad yrkesperson.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online