Tourniqueten är ett grundläggande medicinskt redskap som används för att sammanpressa artärer och vener. Den spelar en avgörande roll både vid kirurgiska ingrepp och i akuta nödsituationer. Vid kirurgiskt bruk gör tourniqueten det möjligt för kirurgen att arbeta i ett blodfritt operationsfält, medan den i nödlägen används för att stoppa livshotande blödningar.
Tourniqueten har sina rötter så långt tillbaka som under antikens grekiska och romerska era. Bevarade dokument beskriver hur kompressionsanordningar användes för att kontrollera kraftiga blödningar i extremiteter under militära fälttåg.
År 1718 utvecklade den franske kirurgen Louis Petit en skruvbaserad apparat som liknade den traditionella tourniqueten betydligt mer. Petit gav faktiskt anordningen sitt namn efter det franska verbet "tourner", vilket betyder "att vrida". Även Joseph Lister (1827–1912) har fått äran av att vara den förste som använde en tourniquet för att skapa ett blodfritt kirurgiskt arbetsfält.
År 1873 konstruerade Johann von Esmarch en tourniquet av ett överlägset material – gummi. Ett stort genombrott kom år 1904 när Harvey Cushing presenterade sin uppblåsbara modell, som styrdess med tryckgas. Denna modell kunde appliceras och tas bort snabbt, vilket minskade risken för nervförlamning – en vanlig komplikation hos tidigare modeller. Under tidigt 1980-tal genomgick designen ytterligare en betydelsefull utveckling när James McEwen uppfann en elektronisk tourniquet baserad på en mikroprocessor.
Det finns i grunden två huvudtyper av tourniqueter: kirurgiska tourniqueter och nödtourniqueter. De kirurgiska varianterna delas i sin tur in i två konstruktioner: icke-uppblåsbara (icke-pneumatiska) tourniqueter och pneumatiska tourniqueter.
Inom modern kirurgi dominerar de pneumatiska tourniqueterna, eftersom de är både smidigare och säkrare att använda. Funktionen bygger på att gas leds in i en uppblåsbar manschett, vars tryck regleras av en kontrollenhet på apparaten. På så sätt kan trycket mot extremiteten justeras och övervakas med hög precision.
Nödtourniqueten är däremot ofta provisoriskt tillverkad av exempelvis en tygremsa och en pinne som vrids åt runt lemmen. Denna typ används i regel endast som sista utväg för att hejda svåra blödningar.
Vid operationer blockerar tourniqueten blodflödet till extremiteten, vilket ger kirurgen ett helt blodfritt arbetsfält. Detta underlättar precisionsarbete och kan korta ned operationstiden avsevärt. Utöver detta bidrar tekniken till ökad säkerhet för både kirurg och patient.
Nödtourniqueten används endast som sista alternativ på grund av sina potentiellt allvarliga biverkningar. Denna form av användning är särskilt vanlig inom militären, där snabb applicering av en tourniquet på en sårad soldat ofta kan vara skillnaden mellan liv och död.
Att använda en nödtourniquet innebär en betydande risk för allvarliga nervskador. Det är därför inte ovanligt att vävnaden eller hela extremiteten nedanför appliceringspunkten går förlorad. När blodtillförseln plötsligt avbryts dör vävnaden ofta, och en tourniquet som sitter kvar i flera timmar leder i praktiken alltid till skador som kräver amputation.
Nervskador och förlamning är dock inte unika för nödtourniqueten – även kirurgiska tourniqueter medför denna risk. Komplikationer uppstår främst när anordningen appliceras felaktigt eller utan tillräcklig tryckreglering. Korrekt utbildning och noggrann hantering är därför avgörande för att minimera riskerna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online