Hakmaskar förekommer över hela världen och trivs bäst i ständigt fuktiga och varma klimat. Två arter av hakmask, Ancylostoma duodenale och Necator americanus, infekterar mer än 740 miljoner människor världen över varje år. Det vanligaste resultatet av en hakmaskinfektion är anemi (blodbrist) till följd av järnförlust i blodet. Genom evolutionen har hakmaskar utvecklat en rad anpassningar som underlättar deras överlevnad och gör dem till effektiva parasiter hos både människor och djur.
Hakmaskägg har utvecklat ett tunt men skyddande skal som skyddar dem när de färdas genom värdens matsmältningskanal. Under denna tid får äggen näring från värdens avföring. Stora, parvisa sinnesceller på varje sida av larvens mun, så kallade amfider, hjälper larven att lokalisera en värd medan den lever i jord eller annat substrat. Amfiderna gör det möjligt för hakmasklarverna att hitta, fästa vid och tränga igenom huden på en mänsklig värd.
Unga hakmaskar utvecklar två par vassa tänder, vilket ger dem förmågan att fästa ordentligt vid värdens tarmväggar medan de livnär sig på tarmslem. Tänderna hjälper dem också att genomborra blodkärl, och en naturligt antikoagulerande sekretion förhindrar att blodet koagulerar medan den vuxna hakmasken suger i sig näring. Den vuxna maskens hydrostatiska skelett underlättar dessutom rörelser genom värdens cirkulations- och matsmältningssystem.
Hakmaskägg som ligger i fuktig jord utvecklas till larver. Som larver sträcker de ut sina kroppar uppåt i luften och väntar på att en värd ska passera eller trampa på dem. När kontakt uppstår tränger de igenom värdens hud. Vid ingångsstället kan en allergisk reaktion uppstå, känd som jordklåda ("ground itch"). Larverna färdas därefter via blodomloppet till lungorna, vandrar vidare till matstrupen och förs genom sväljning ner till tunntarmen, där de utvecklas till vuxna maskar.
Symtomen på hakmaskinfektion börjar ofta med diarré, men i många fall är symtomen knappt märkbara. Tillfälliga besvär kan inkludera lindrig buksmärta, tarmkrampar, kolik och illamående. Anemi orsakad av en långvarig, kronisk hakmaskinfektion upptäcks oftast först i samband med en läkarundersökning.
En analys av avföringsprov ger information om hur många maskägg som finns i tarmen. Om provet visar fler än 2 000 ägg per gram avföring kan läkaren förskriva mebendazol eller albendazol, ofta i kombination med ett järntillskott för att motverka blodbristen. Smittan överförs när bar hud kommer i kontakt med infekterad jord eller sand. Om du vistas i ett område där hakmaskinfektion är vanligt bör du undvika att gå barfota samt att gräva eller leka i jord och sand med bara händer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online