Tritium är en radioaktiv form av väte som förekommer naturligt i miljön. Det avger en svag betastrålning som räcker för att alstra ljus – vilket gör ämnet populärt i självlysande klockor. Eftersom betastrålningen har så låg energi är risken för toxicitet mycket liten.
Äldre klockor med lysande siffror tillverkades med färger som innehöll radium-226 eller strontium-90. Dessa radionuklider är betydligt farligare än tritium. En radionuklid är ett naturligt eller konstgjort grundämne som avger strålning i form av alfa- eller betapartiklar, eller gammastrålar.
För att testa en klocka för radium eller strontium krävs en Geiger-Müller-räknare. Alternativt kan du lämna in din klocka till en strålskyddsmyndighet eller annan expert på strålsäkerhet för undersökning.
År 1994 väckte en artikel i den brittiska medicinska tidskriften "The Lancet" oro kring tritiumtoxicitet från plastklockor. Vid den tiden var Swatch det enda kända företag som använde tritium i plastklockor. Den medicinska forskningen visade att tritium kunde tas upp genom huden vid kontakt med klockans baksida.
Swatch slutade dock använda tritium redan 1993, och senare forskning har visat att de nivåer som absorberas är betydligt lägre än den naturliga exponeringen för tritium som vi alla utsätts för i miljön.
Smith & Wesson och Luminox är de främsta klockmärkena som använder tritium i sina produkter. Tritiet är förslutet i lufttäta ampuller som är resistenta mot både vatten och olja, och som endast innehåller en ytterst liten mängd av ämnet.
Enligt Radiation Information Network är dessa mängder helt säkra och kan inte tränga igenom huden – inte ens om ampullen skulle gå sönder. Med andra ord kan moderna tritiumklockor användas utan oro för hälsan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online