Kritiker av tasern – däribland organisationen Amnesty International – pekar på tillfällen där poliser uppenbart har missbrukat vapnet mot misstänkte som inte utgjorde något fysiskt hot. Enligt Amnesty International dog 334 personer efter elchocker från tasers mellan 2001 och 2008, men obduktionsrapporter visade att chockerna orsakat eller bidragit till endast cirka 50 av dessa dödsfall. Trots kontroversen försvarar amerikanska poliser den fortsatta användningen av vapnet. I tidningen Police One skriver pensionerade kaptenen Greg Meyer: ”Under mina 33 år inom brottsbekämpningen är tasers, med tanke på alla alternativ vi använt, helt klart det bästa verktyg vi har.”
Till skillnad från vanliga stunguns, som är konstruerade för att oskadliggöra personer genom smärtsamma elchocker, bygger tasern på neuromuskulär förlamning. Vapnet stör det centrala nervsystemet och framkallar ofrivilliga, tillfälligt försvagande muskelkrampar. Rick Smith, medgrundare av Taser International – världens största tillverkare av vapnet – menar att detta är ett mer tillförlitligt sätt att stoppa någon än metoder som bygger på smärta, eftersom personer med hög smärttålighet inte alltid kan hejdas av vanliga elchocker.
Eftersom tasern finns tillgänglig som självförsvarsvapen både för privatpersoner och för poliser har den inbyggda funktioner för ansvarsutkrävning som andra ”mindre dödliga” vapen, exempelvis pepparsprej, saknar. Varje taserenhet är registrerad på ägaren och har en dataport som lagrar tidpunkt och datum för varje avtryckning. När vapnet avfyras sprids dessutom konfettiliknande identifikationslappar över platsen, som kan spåras tillbaka till just den enheten.
Amnesty International sade 2008 att de flesta studier om taserns säkerhet hade finansierats av tillverkarbranschen själva och var alltför begränsade i sin omfattning. År 2009 publicerade dock oberoende forskare vid Wake Forest University resultaten av en egen studie om taserns säkerhet. Forskarna valde ut sex polismyndigheter och följde upp medicinska granskningar varje gång tjänstemän använde taser under 36 månaders tid. Enligt studien använde poliserna elektriska stötvapen mot 1 201 personer, och 99 procent – 1 198 personer – drabbades av ”milda eller inga skador”. Två personer avled, men obducenterna fann inte att tasern var en bidragande faktor i deras död.
Taserns projektiler kan orsaka bestående skador om de tränger in i ögonen, huvudet, halsen, könsorganen eller bröstet. Personer som träffas kan även skada sig när de faller och kan drabbas av krampanfall. Taser International anger att vissa grupper löper högre risk att dö av taserchocker, bland annat barn, äldre, gravida kvinnor och personer med låg kroppsvikt. Enligt kapten Meyer beror de flesta dödsfall i samband med gripanden varje år på ett tillstånd av extrem agitation som kallas ”excited delirium”, men detta gäller oavsett om en taser har använts eller inte.
Kapten Meyer erkänner riskerna med tasern men understryker att dödsfall i samband med gripanden inträffar oavsett om en taser används eller inte – och att detta inte kommer att förändras. Han påpekar att nyhetsmedier och allmänhet tidigare kritiserat även andra mindre dödliga metoder, såsom halslås och pepparsprej, och anser att brottsbekämpningen behöver bli bättre på att informera allmänheten om hur och varför poliser använder tasers.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online