Vanadintoxicitet: symtom, diagnos och hälsorisker

Vanadin är ett spårämne som förekommer naturligt i miljön, men det används också i stor utsträckning inom flera tunga industrier. Som en följd av detta har antalet industriarbetare som utsätts för toxiska nivåer av vanadin blivit en allt större oro för arbetsmiljö och folkhälsa.

Vad är vanadin?

Vanadin är en olöslig metall med gråaktig färg. Ämnet upptäcktes av den svenska kemisten Nils Gabriel Sefström, som år 1831 blev den första att identifiera vanadinföreningar som en egen metall.

Idag används vanadin främst i stålindustrin för att producera starka legeringar, men det återfinns även i kemiska katalysatorer, batterier och färgpigment. Exponering sker därför oftast i arbetslivet, exempelvis genom inandning av damm eller ångor vid smältning, svetsning och slipning.

Vanadin i kroppens vävnader

Ansamlingar av vanadin i vissa vävnader kan misstänkas ligga bakom vissa neurologiska sjukdomar och hjärt-kärlsjukdomar. Forskning visar att höga halter av ämnet kan påverka nervsystemet och blodkärlen negativt, vilket gör långvarig exponering särskilt bekymmersam.

Diagnos

Vanadinets toxiska effekter på människor kan diagnosticeras utifrån patientens exponeringhistorik samt genom mätningar av vanadinnivåerna i blodkroppar, urin och plasma. En noggrann anamnes om arbetsförhållanden och möjliga exponeringstillfällen är därför en viktig del av utredningen.

Symtom

Arbetare som utsatts för höga nivåer av vanadin har uppvisat följande symtom:

• Huvudvärk
• Darrningar i händerna (tremor)
• Högt blodtryck (hypertoni)
• Grönaktig missfärgning av tungan
• Hosta
• Hjärtklappning
• Pip i bröstet (väsande andning)
• Irritation i öron, näsa och hals

Många av dessa symtom beror på att vanadin ofta tas upp via luftvägarna i industriella miljöer, vilket irriterar slemhinnorna i andningsorganen.

Upptag av vanadin i kroppen

Höga koncentrationer av upptaget vanadin återfinns främst i lever, lungor och njurar. Metallens toxicitet ökar dock beroende på var den kommer in i kroppen och hur löslig föreningen är i en viss vätska.

Vanadinföreningar tas endast upp i liten omfattning via mag-tarmkanalen hos människor. Det innebär att metallen inte är extremt giftig om den intas via maten. Den största hälsorisken utgörs istället av inhalering, till exempel vid arbete med vanadinhaltiga stoft och ångor utan tillräckligt skydd.