Alkoholtester utförs av många olika skäl och på flera olika sätt. Personer som misstänks för rattfylleri eller gymnasieelever kan exempelvis behöva genomgå ett utandningstest, medan personer på villkorlig frigivning ibland måste lämna blodprov för att kontrollera att de inte har druckit alkohol i strid med villkoren för sin frigivning.
Här går vi igenom de fem vanligaste metoderna för alkoholtestning, hur de fungerar och i vilka situationer de används.
Utdningstester bygger på en av tre tekniker för att mäta alkoholhalten i en persons utandningsluft.
Spektrofotometrar finns oftast i bordsmonterade utandningstestare, som de som används på polisstationer. Apparaten lyser med infrarött ljus mot molekylerna i utandningsluften, vilket gör det möjligt att beräkna etanolkoncentrationen och därmed fastställa personens alkoholnivå.
Bränslecellstestare är mer portabla och används ofta ute i fält. De oxiderar alkoholen i utandningsprovet och omvandlar den till en elektrisk ström. Ju starkare strömmen är, desto högre är personens promillehalt.
Halvledartestare använder en etanolsensor för att mäta alkoholhalten i blodet (BAC). De är små och lätta att bära med sig, men kräver mer kalibrering än bränslecellstestare för att ge tillförlitliga resultat.
Urinprovning är en vanlig screeningsmetod, framför allt för att upptäcka olagliga droger. Ett positivt resultat visar visserligen att alkohol funnits i kroppen nyligen, men det säger ingenting om personens aktuella tillstånd. Därför används urinprov främst i situationer där en person inte alls får dricka alkohol, till exempel vid villkorlig frigivning.
Ett urinprov innebär att den undersökta personen urinerar i en bägare. Det sker oftast ostört, men i juridiska sammanhang som villkorlig frigivning kan en tjänsteman närvara för att säkerställa att personen inte fuskar.
När blodet har tagits skickas det till ett laboratorium för analys. Laboratoriet blandar provet med propanol eller butanol och hettar sedan upp det tills en ånga bildas. Ångan leds genom en glaskolonn och mäts när den passerar ut i andra änden. En apparat som kallas kromatograf mäter blodalkoholen och presenterar resultatet i form av ett kromatogram, som liknar ett EKG-utslag.
För att resultaten ska bli korrekta måste kromatograferna kalibreras regelbundet, och glaskolonnerna behöver bytas ut med jämna mellanrum.
Hårprovning är en relativt ny metod för alkoholscreening. Med hjälp av ett hårprov kan testet spåra en persons alkoholhistoria genom att detektera fettsyrederivat som håret bildar efter alkoholkonsumtion. Utvecklarna bakom hårtester menar att metoden är särskilt användbar för att identifiera långsiktiga dryckesmönster över tid.
Salivtester visar om alkohol konsumerats på senare tid och är vanliga på arbetsplatser och inom rehabiliteringsvården. Testen säljs i färdiga kit. Den undersökta personen tar ett salivprov med en pinne, som därefter förs in i en testapparat som visar personens aktuella alkoholhalt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online