Blodbanker är specialiserade laboratoriecentra som ansvarar för insamling, bearbetning, typning, säkerhetskontroll och lagring av blod för medicinska ändamål och forskning. Det mesta blod som samlas in för medicinskt bruk transfunderas till patienter som behöver blod på grund av trauma, i samband med kirurgi, eller som behandling av sjukdomar som sicklecellanemi och anemi, samt till följd av kemoterapi. Totalt transfunderas cirka 23 miljoner enheter blod per år, enligt American Association of Blood Banks (AABB).
Enligt American Association of Blood Banks anmäler sig åtta miljoner människor varje år som frivilliga blodgivare. Vid en lokal blodbank – eller under en insamlingskampanj som arrangeras av en blodbank – samlas en enhet (ungefär en halv liter) helblod in från en armvene till en insamlingspåse.
Helblodet separeras därefter vanligtvis på laboratoriet i sina olika beståndsdelar: vita blodkroppar, röda blodkroppar, plasma och blodplättar. Dessa komponenter kombineras ofta med andra av samma typ för att kunna användas inom vården i samhället.
Blodbanker övervakar även autologa donationer, det vill säga helblodsdonationer från en individ som senare ska användas av samma person. Autologa donationer görs vanligtvis i förväg inför en planerad operation eller medicinsk procedur där det finns risk att patienten behöver en blodtransfusion.
Vissa blodbanker samlar endast in röda blodkroppar, blodplättar eller båda delarna genom en process som kallas aferes. Vid aferes tas blodet från armen, filtreras för att fånga de specifika celler som ska doneras, varefter resten omedelbart återförs till givarens kropp.
Innan någon form av blod accepteras screenar blodbankerna alla givare ur säkerhetssynpunkt. Personalen ställer frågor om givarens sjukdomshistoria, eventuell exponering för infektioner samt eventuell graviditet, och mäter dessutom blodtryck, puls och temperatur. Eventuella avvikelser innebär att givaren avvisas, det vill säga inte godkänns för donation. Den avvisade givaren registreras sedan i ett register som blodbanken för.
Ett avslag kan vara tillfälligt – exempelvis om givaren har en förkylning eller nyligen gjort en tatuering – eller permanent, som hos en HIV-positiv person. Oavsett typ syftar avslaget alltid till att skydda både givarens hälsa och blodförsörjningens säkerhet.
Blodbanker bär ansvaret för att testa och skydda blodförsörjningens säkerhet. Utöver den manuella screeningen av givare testas allt donerat blod för ABO- och Rh-systemet (de så kallade blodgrupperna), liksom för flera smittsamma sjukdomar och föroreningar. Målet är att säkerställa att blodet är fritt från infektioner och oväntade antikroppar – vilka kan uppstå efter graviditet eller tidigare transfusioner – samt redo att användas.
Sjukdomar som rutinmässigt testas för i amerikanska blodbanker inkluderar hepatit B, hepatit C, HIV-1, HIV-2, humant T-lymfotropt virus och syfilis. Dessutom screenar många blodbanker, trots att det inte krävs, för West Nile-virus och Chagas sjukdom.
För att garantera en kontinuerligt tillgänglig och säker blodförsörjning sker lagringen under noggrant kontrollerade former – blodkomponenterna hålls korrekt märkta samt kyl- eller frysta beroende på typ.
Många blodbanker fungerar också som forskningscenter och använder en del av det donerade blodet för att studera blodceller, sjukdomar samt metoder för att förbättra blodsäkerhet och lagring.
Flera större blodbanker deltar dessutom i forskning kring navelsträngsblod – ett relativt ungt område inom blodvetenskapen som har potential att behandla tidigare svårbehandlade sjukdomar och utgöra ett alternativ till benmärgstransplantationer. Navelsträngsblod, som innehåller värdefulla stamceller, doneras av frivilliga blivande mödrar som efter förlossningen skänker barnets placenta och navelsträng.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online