Kemikalier i dricksvatten används för att rena vattnet från oönskade bakterier och ämnen. Kemiskt behandlat vatten hjälper dessutom till att förebygga karies och skyddar vattenledningar mot för tidig korrosion.
Vilka kemikalier som används varierar från plats till plats, men ett antal ämnen ingår i nästan all vattenrening världen över. Här går vi igenom de vanligaste kemikalierna och vilken funktion de har i reningen.
Kaliumpermanganat är ett oxidationsmedel som tillsätts vattnet vid reningsverken. Kemikalien avlägsnar järn och mangan, som framför allt finns i vatten med låg syrehalt. Om dessa ämnen inte tas bort kan de orsaka missfärgningar på kläder och i rörledningar.
Oxidationen förbättrar även vattnets smak och lukt, eftersom de organiska föroreningar som orsakar dålig lukt och smak oxideras bort.
Aluminiumsulfat fungerar som ett koaguleringsmedel vid vattenrening. Det binder samman små partiklar till större aggregat som sedan lättare kan filtreras bort. På så sätt minskar vattnets grumlighet och smaken förbättras. Eftersom de fina partiklarna koagulerar undviker man att de tar sig igenom filtrationen, och själva filtreringsprocessen avlägsnar samtidigt aluminiumet.
Släckt kalk är en alkalisk förening som tillsätts för att höja pH-värdet i vattnet. När aluminiumsulfat gör sitt arbete sjunker pH-värdet på grund av dess sura egenskaper. Släckt kalk används därför mellan filtrerings- och sedimenteringsstegen för att återställa rätt pH-balans.
Klor tillsätts för att desinficera vattnet och höja dess övergripande kvalitet. Det bryter främst ner patogena mikroorganismer, oxiderar skadliga ämnen och avlägsnar vissa obehagliga smaker och lukter. Det restklor som stannar kvar i vattnet fortsätter att bekämpa bakterier hela vägen fram till konsumentens kran.
Natriumhypoklorit är den form av klor som blir allt vanligare. Studier visar dessutom att natriumhypoklorit minskar mängden naturligt förekommande arsenik i vattnet.
Polyfosfat fyller flera funktioner i vattenreningen. Det avlägsnar bly och koppar ur vattnet samt förbättrar kvaliteten genom att ta bort avlagringar, förhindra att mikroorganismer bildas på nytt och stabilisera restklorets desinficerande verkan.
Fluoridhalten i dricksvatten hålls på nivåer som förebygger tandröta, särskilt hos barn. Fluorid tillsätts oftast som ett sista behandlingssteg vid reningsverket. I USA har Environmental Protection Agency (EPA) satt gränser för hur mycket fluorid som får tillsättas, eftersom ett alltför högt intag kan leda till mjuka ben och andra hälsoproblem.
I Sverige fluoreras däremot inte dricksvattnet. Istället får de flesta i sig fluorid via tandkräm, vilket anses vara ett säkrare och mer riktat sätt att skydda tänderna.
Kemikalierna vid vattenrening har alla sina specifika uppgifter – från oxidation och koagulering till desinfektion och pH-reglering. Tillsammans säkerställer de att dricksvattnet är rent, gott och säkert, samtidigt som de skyddar både ledningar och konsumenter. Kvaliteten på dricksvattnet kontrolleras noggrant, exempelvis av Livsmedelsverket i Sverige, för att garantera att halterna ligger inom trygga gränser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online