E-avfall avser de enorma mängder vardagliga elektriska och elektroniska produkter – datorer, mobiltelefoner, tv-apparater, spelkonsoler och musikanläggningar – som dagligen lämnar konsumenternas händer och hamnar i världens avfallssystem. Teknikens snabba utveckling, med allt nyare, bättre och snabbare modeller, leder till miljontals ton kasserade elektroniska produkter varje år. Den federala regleringen i USA är begränsad, vilket innebär att en stor del av materialet exporteras till Afrika och Asien för hantering och återvinning. Fortfarande hamnar stora mängder e-avfall på soptippar, vilket har fått flera delstater att införa egna regler för att skydda miljön. I takt med att medvetenheten om problemet växer skiftas alltmer fokus mot återanvändning och återvinning.
Världen drivs av prylar. En del e-avfall är uppenbart – datorer, tv-apparater och mobiltelefoner – men annat är mindre synligt, exempelvis eltandborstar, väckarklockor, rökdetektorer, hårfönar och andra personliga apparater som byts ut och kasseras i miljontals exemplar. När länder som Kina och Indien moderniseras växer e-avfallsbergarna ytterligare.
Under plast- och metallhöljena på dessa apparater, som gör livet enklare och roligare, finns giftiga och farliga komponenter som bly, arsenik, krom, nickel, kvicksilver, zink, silver och guld. Enbart de miljontals kasserade chip och kretskorten släpper ut farliga mineraler och kemikalier i miljön.
Det som verkar ofarligt på hyllan i hemmet eller på kontoret kan bli giftigt när det kastas. Sönderdelade apparater läcker och förorenar. Giftiga kemikalier och mineraler kan sippra ner i vattentillgångarna och, liksom kvicksilver, ta sig in i näringskedjan via plankton, fisk och fåglar.
Bland andra farliga biprodukter från e-avfall finns:
En sammanhållen federal politik för e-avfall har ännu inte utformats. De federala reglerna kräver inte återvinning av e-avfall, men 19 delstater samt kommunen New York City har infört policyer som kräver återvinning. Lagstiftningen varierar – från reglering av vad som får hamna på soptippen till krav på att tillverkare inkluderar återvinningskostnaderna i produktionen av den elektroniska produkten. Vissa delstater låter konsumenterna betala en återvinningsavgift i förväg vid köpet, medan andra finansierar insamlingsprogram där ideella organisationer får intäkterna av insamlat e-avfall och samtidigt säkerställer korrekt återvinning och bortskaffande.
Miljömyndigheten Environmental Protection Agency (EPA) reglerar dock på federal nivå bortskaffandet av produkter som innehåller kvicksilver samt katodstrålerör – ett större problem i samband med kasseringen av gamla tv-apparater efter övergången till digital teknik.
Företag som Dell, Apple, Hewlett Packard och Sony utvecklar så kallade inlämningsprogram, ofta kallade "take back"-program. Kunderna kan lämna tillbaka gamla datorer och enheter när de köper nya. Företaget återvinner eller renoverar sedan utrustningen för att förlänga komponenternas livslängd och minska påverkan på miljön.
EPA uppmuntrar återanvändning som bästa alternativ, följt av återvinning och slutligen bortskaffande. Säker hantering av e-avfall är möjlig, och särskilda deponier för farligt avfall har etablerats. Regler som kräver säkrare hantering hos återvinningsföretag förväntas införas framöver. Nästan all återvinning sker idag i andra länder, där efterfrågan på reservdelar, mineraler och även plast är större. EPA reglerar all export av e-avfall, oavsett om materialet klassas som farligt eller inte.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online