När fast avfall – från matrester till kemiska biprodukter från tillverkning – inte kasseras på rätt sätt kan det få långtgående konsekvenser för miljön, dess naturliga vegetation och djurliv samt för folkhälsan. Riktlinjer för korrekt hantering av fast avfall finns oftast på plats, men särskilt i låginkomstområden och utvecklingsländer följs dessa standarder inte alltid, eller så saknas de helt.
Det fasta avfall som kan orsaka problem delas in i nio kategorier. Där finns sopor, som ett ruttnande bananskal eller annat matavfall som kan brytas ned. Sedan finns material som aldrig förmultnar, exempelvis glas och metaller. Aska från industrier och stora skräp som träd, liksom kemikalier från industri-, gruv- och jordbruksverksamheter, ingår också i bilden. Så obehagligt det än är räknas även döda djur och avlopp till de avfallstyper som branschen måste hantera. När man ser hela spektrumet av avfall är det lätt att förstå de negativa konsekvenser som felaktig kassering medför.
Nittio procent av allt fast avfall hamnar direkt på deponi. Förbränning är den näst vanligaste metoden, följt av kompostering i betydligt mindre utsträckning. Farorna med deponier uppstår när platsen ligger där den inte borde ligga – till exempel nära våtmarker – eller när övervakningen brister. Normalt krävs att en plastfolie eller tät lerjord används för att hindra avfall från att sippra ner i grundvattnet. Vid förbränning uppstår problem ofta när giftiga material, som batterier, inte sorteras ut för återvinning utan i stället eldas upp – vilket släpper ut föroreningar i luften.
Om avfall inte kasseras ordentligt på land blir det genomblött när det regnar och lakas sedan genom deponin, för att till slut ta sig till vattnet du kanske dricker. Särskilt farliga är flyktiga organiska föreningar, så kallade VOC, som oftast kommer från hushållsrengöringsmedel och industriella lösningsmedel som används vid exempelvis kemtvätt. Dessa föreningar har kopplats till allt från cancer till fosterskador.
En annan fara, särskilt vid öppna soptippar, är spridningen av sjukdomar – oftast via gnagare och insekter. Ett exempel är malaria, som frodas i öppna områden med stillastående vatten och särskilt varma och fuktiga förhållanden. Dessutom tenderar människor i många regioner att söka efter värdefullt material på deponier och i öppna gropar, vilket ytterligare skapar osanitära förhållanden och underlättar smittspridning.
Deponier kan tränga in på befintliga livsmiljöer för inhemska växter och djur, särskilt när de anläggs i områden nära våtmarker. I vissa fall har man försökt återvinna marken genom att täcka över deponin och därefter plantera vegetation på ytan – men ekosystemen som gått förlorade är svåra att återställa fullt ut.
När avfall börjar brytas ned på deponi bildas metan, en potent växthusgas som anses bidra till jordens stigande temperaturer. Att minska mängden organiskt avfall som hamnar på deponi är därför en viktig del i arbetet mot klimatförändringarna.
När avfall bränns, särskilt giftiga ämnen som dioxiner, släpps farliga partiklar ut i den omgivande miljön och kan orsaka allvarliga hälsorisker för människor i närheten. Effektiva reningssystem och strikt kontroll av vad som får förbrännas är avgörande för att skydda både miljön och den allmänna hälsan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online