Efterskalven som följer på en jordbävning väcker lika mycket skräck och panik som den första vågen av kraftiga skalv. För forskare och räddningspersonal är det en svår uppgift att försöka förutsäga om jorden kommer att skaka igen efter en katastrof. Enligt uppgifter från USA:s marinkår drabbar mellan 70 och 75 större jordbävningar jordklotet varje år när planetens underjordiska tektoniska plattor förskjuts. Efterföljande darrningar kan inträffa inom timmar eller till och med månader efter den första händelsen, vilket ger geologer goda skäl att fundera över vad som faktiskt kan hända efter ett efterskalv.
Jordens underjordiska plattor har rört sig över, runt och under varandra i miljontals år. När plattorna kolliderar går denna osynliga aktivitet snett: trycket blir för stort, berggrunden spricker och jordskorpan börjar skaka. Därefter byggs ny spänning upp längs förkastningslinjen där marken brustit, vilket utlöser efterdarrningar som kallas efterskalv. Även efter ett efterskalv fortsätter trycket att öka och kan utlösa ytterligare stötar, enligt USA:s marinkår.
Forskare går omedelbart igenom data efter ett efterskalv för att avgöra om fler markskakningar är på väg. Ett härjat område är särskilt utsatt för flera efterskalv under den första timmen efter en jordbävning. Risken för nya efterskalv minskar med tiden, men underjordiska rörelser kan fortsätta under flera månader. Forskare studerar därför längden på den förkastning som orsakade de första skalven, eftersom efterskalv enligt U.S. Geological Survey vanligtvis inträffar inom ett avstånd som inte överstiger förkastningens längd.
En av forskarnas svåraste uppgifter är att klassificera varje händelse som förskalv, huvudskalv eller efterskalv, enligt U.S. Geological Survey. Forskare antar oftast att den första skakningen är huvudhändelsen. Senare kan de inse att det i själva verket var en varning – ett så kallat förskalv. Alternativt konstaterar de att de första kraftiga skalven var huvudskalvet och att allt som följde var efterskalv. Klassificeringen avgörs av magnituden hos respektive händelse, exempelvis jordbävningen i Haiti på 7,0 i januari 2010 som åtta dagar senare följdes av ett efterskalv på 6,1.
Efter efterskalv tar sig räddningspersonal an den skrämmande uppgiften att söka efter offer och överlevande bland ruiner som försvagats minst två gånger. Efterskalv har visserligen lägre magnitud än huvudskalvet, men de överraskar ofta redan härjade samhällen och kan tvinga fram kollapser av byggnader som skadades vid den första katastrofen, enligt FEMA (Federal Emergency Management Agency). Dödsfall i jordbävningar beror sällan på själva markrörelsen utan snarare på fallande vrakdelar eller rasande byggnader.
Ett efterskalv är inte en isolerad händelse utan en del av en längre geologisk process där spänningar i jordskorpan successivt avlastas. Därför är det viktigt att drabbade områden förblir evakuerade och att räddningsinsatser planeras med hänsyn till risken för nya skalv, även långt efter att huvudskalvet har upphört.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online