Dagens brandsläckare har utvecklats till ett enkelt och effektivt verktyg för att skydda både hem och företag. En pulversläckare är framför allt avsedd att bekämpa brand i dess tidiga skede, innan elden hinner sprida sig. Att ha en släckare inom räckhåll kan vara ovärderligt – en brand i startfasen utvecklas nämligen mycket snabbt till en fullt utvecklad eldsvåda.
Bränder delas in i fem olika klasser:
En modern pulversläckare består i grunden av några få komponenter: en trycksatt tank av stål som rymmer pulvret, en drivgas – vanligtvis kväve – som pressar ut släckmedlet, en slang med munstycke för riktad sprutning samt en manometer som visar att trycket är korrekt. Dessutom finns en säkerhetspinne med bricka som förhindrar oavsiktlig aktivering och en spak som man klämmer ihop för att släcka. Etiketten anger vilka brandklasser släckaren är godkänd för.
Pulversläckare har funnits sedan början av 1700-talet, då dekorativa glasbehållare användes. Vissa kastades helt enkelt in i elden, där glaset sprängdes och släckmedlet frigjordes. Andra var försedda med en liten kammare innehållande krut och en tändlunta: man tänte lunten, kastade behållaren in i branden och väntade. Den lilla explosionen sprängde behållaren och släppte ut släckmedlet.
Först i slutet av 1800-talet utvecklades den trycksatta behållaren, och den grundprincipen används fortfarande idag.
Pulversläckare är konstruerade för att användas mot brandklasserna A-B-C eller B-C, och de fungerar även mot fettbrand i köket. Alla brandsläckare bygger på samma princip: de ska bryta en av sidorna i den så kallade brandtriangeln – bränsle, värme eller syre.
Pulvret kväver branden genom att beröva den syre och stoppa den kemiska reaktion som låter elden fortsätta brinna. Den största nackdelen med pulversläckare är att de är extremt smutsiga och svåra att städa upp efter användning.
Släckmedlet i denna släckartyp är monoammoniumfosfat – ett kladdigt, gult pulver som inte leder ström och är biologiskt nedbrytbart, men som samtidigt är korroderande. Samma ämne används även i flamskyddsmedel och gödningsmedel.
Pulvret är inte farligt i sig, men vid långvarig kontakt kan det ge mild irritation i hud och luftvägar. I USA listar arbetsmiljömyndigheten OSHA ämnet som en möjlig cancerogen för människor. Monoammoniumfosfat bryter brandtriangeln genom att beröva elden dess syre.
Denna släckartyp använder antingen natriumbikarbonat eller kaliumbikarbonat. Dessa släckmedel är ofarliga, leder inte ström och är inte korroderande. Till skillnad från multipulvret går bikarbonatpulvret dessutom lätt att dammsuga bort efter användning.
Natriumbikarbonat är samma ämne som huvudingrediensen i bikarbonat (natron) – därför rekommenderar vissa instruktörer och brandexperter att man häller bikarbonat över en liten köksbrand om inget annat finns till hands. Även dessa släckare bryter brandtriangeln genom att kväva eldens syretillförsel.
Att ha rätt brandsläckare i hemmet är minst lika viktigt som att ha fungerande rökdetektorer. Många försäkringsbolag ger idag rabatt på hemförsäkringen om du har brandsläckare hemma, och många räddningstjänster erbjuder kostnadsfria kurser i brandsläckning så att du lär dig hantera släckaren på rätt sätt.
Kom bara ihåg: pulversläckare ger ett utmärkt skydd mot brand i startskedet, men de ersätter aldrig räddningstjänsten. Ring alltid 112 vid brand – din egen säkerhet kommer alltid först.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online