Naturkatastrofer har alltid funnits. Jordbävningar, översvämningar, skogsbränder, tromber och orkaner inträffade långt innan mänsklig aktivitet och kommer sannolikt att fortsätta långt därefter. Men det som verkligen gör en katastrof är hur människan reagerar på ett naturhot – och katastrofhanteringen har genomgått stora förändringar genom historien.
Långt innan det fanns något Amerika, Röda korset eller FEMA lärde sig människor att hantera katastrofer. Japanerna har fört noggranna uppteckningar över jordbävningar och tsunamier sedan långt innan landet kom i kontakt med européerna. Vissa av dessa historiska dokument har till och med använts i modern tid för att uppskatta återkomstintervallen för kända seismiska händelser, såsom de kraftiga jordbävningarna längs USA:s västkust som historiskt sett har utlöst tsunamier över hela Stilla havet ända till Japan.
Under lång tid i Amerika betraktades katastrofer som Guds verk – händelser som mänskligheten saknade all makt att förebygga. Dessutom hindrade politisk manipulation många från att förstå farornas verkliga natur. Fastighetsmagnaterna i Kalifornien såg exempelvis till att den stora jordbävningen i San Francisco 1906 beskrevs som ”den stora branden” i tidningarna.
Människor kunde förstå sig på bränder; de var vardagliga. Men för de flesta var tanken på att marken inte alltid skulle förbli stilla betydligt svårare att acceptera. I stället för att förespråka bättre byggregler eller använda vetenskapen för att förstå hotet täcktes den verkliga faran över och avfärdades som något helt bortom mänsklig kontroll.
Föreställningen om att katastrofer är ett straff för mänsklig synd, eller helt enkelt Guds verk som vi inte kan påverka, har ersatts av hantering, politik och arbetsmetoder grundade på geologisk och meteorologisk vetenskap. Den amerikanska lagstiftning som inrättade Federal Emergency Management Agency (FEMA) banade väg för att den federala regeringen tog befogenhet vid större katastrofer.
Med FEMA på plats kunde – när en guvernör begärt och beviljats ett presidentbeslut om katastroftillstånd – federala resurser och nationalgardet sändas in för att bistå i återuppbyggnadsarbetet.
Stafford Act år 1988 befäste ytterligare FMAs rättigheter och skyldigheter genom att ge myndigheten ekonomisk möjlighet att granska och bevilja katastroflån. År 2000 uppmuntrade Disaster Mitigation Act förebyggande åtgärder genom att ersätta en del av delstaternas kostnader för katastrofplanering.
Även om väl sammansvetsade krishanteringsrutiner fortfarande är avgörande för att rädda liv under en pågående katastrof, strävar nyare metoder efter att minska eller till och med eliminera vissa risker långt innan jorden börjar skaka eller floderna svämmar över sina bräddar.
Katastrofriskreducering går till botten med grundorsakerna till risker och sårbarheter i ett samhälle, en delstat, en stad eller till och med ett enskilt hushåll. Faktorerna kan vara breda eller specifika, beroende på omfattningen av risk- och sårbarhetsanalyserna.
Nya idéer och metoder för att förebygga katastrofer växer ständigt fram. Att utbilda människor om naturfaror redan från tidig ålder är ett nytt fokus inom katastrofhanteringen – ett fokus som lovar att gynna många människor i framtiden. Allteftersom fler inser att det egentligen inte finns några ”naturliga” katastrofer, utan att det är hur vårt samhälle hanterar ett naturhot som skapar katastrofen, kan allt mer motståndskraftiga samhällen byggas upp och livsförluster förebyggas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online