Det finns tre saker som husegare enkelt kan installera i sitt hem för att skydda sig vid en brand. Brandsläckaren och brandfilten är två av dessa, men det vanligaste – och troligen viktigaste – skyddet är brandlarmet. Dessa enheter varnar personer i hemmet när det kan finnas en brand genom att detektera rök på olika sätt, beroende på vilken typ av brandlarm som är installerat.
Det första brandlarmet uppfanns 1890 av Francis Robbins Upton och Fernando J. Dibble. Tekniken var dock inte färdig för brett användande och var till en början ganska opålitlig. Brandlarmen utvecklades gradvis med tiden, och på 1960-talet blev de slutligen tillgängliga för vanliga hem. Detta berodde främst på ett kraftigt prisfall – tidigare hade endast högklassiga företag råd att installera dem. År 1967 utrustades brandlarm för hemmet med batteridrift som var mycket enklare att byta och installera. Detta sänkte priset till en överkomlig nivå och gjorde det möjligt för människor att själva montera larmen i sina bostäder.
Brandlarmet markerade ett viktigt genombrott för säkerheten i hem, eftersom det gav de boende tillräckligt med tid att reagera på en brand var som helst i huset. Larmet ger en känsla av trygghet och visshet om att alla blir varnade, även när hela familjen sover. Dessa larm har räddat otaliga liv och hem genom åren.
Ett brandlarm varnar familjemedlemmar och husegare om brandfara. Det gör detta genom att känna av rök och ljuda ett högt alarm som är avsett att väcka personer i hemmet eller varna dem från motsatta ändar av huset. Larmen drivs oftast på batterier, vilket innebär att de fungerar även när strömmen är avstängd. Olika brandlarm detekterar rök på olika sätt, men resultatet är alltid detsamma – en snabb varning som kan rädda liv.
Det finns två huvudtyper av brandlarm för hemmet, och de skiljer sig åt i hur de detekterar rök:
Optiskt brandlarm: Den första typen har en optisk detektor som använder en laserstråle riktad mot en fotoreceptor. När rök tränger in i larmet bryts ljusstrålen, vilket får den att träffa receptorn och utlösa larmet.
Joniserande brandlarm: Den andra typen bygger på jonisering. En liten mängd radioaktivt material joniserar luften mellan två glasplattor och skapar en elektrisk laddning. När rök kommer in i larmet fastnar den på de joniserade partiklarna, den elektriska laddningen upplöses och larmet utlöses.
Det finns i allmänhet inga risker med brandlarm i hemmet, men en liten risk bör nämnas. Den gäller hantering av insidorna i ett joniserande brandlarm. Dessa larm fungerar tack vare en liten mängd radioaktivt material. Mängden är för liten för att påverka någon som bara vistas nära larmet, men det är viktigt att aldrig röra vid detta ämne. Det kan nämligen skada exponerad hud.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online