Antiseptika bromsar tillväxten av bakterier som orsakar infektioner och dödar även de mikrober som angriper levande vävnad, särskilt i samband med sår. Före 1800-talet var bakteriernas roll vid infektioner helt okänd. Även om romerska soldater bar med sig honung i strid för att använda som antiseptiskt medel, kom de stora genombrotten inom antiseptikens utveckling först under 1800-talet – efter att Louis Pasteurs forskning hade visat bakteriernas betydelse.
Redan de gamla egyptierna sökte efter ämnen som kunde läka infektioner. Perserna trodde att det kunde vara nyttigt att dricka vatten som förvarats i kärl av koppar. Den grekiske läkaren Hippokrates använde vin och vinäger redan runt 300 år f.Kr., och i Asien vände sig läkare till balsam för antiseptiska ändamål. Dessa behandlingar, ofta i kombination med en rad olika örter och mineraler, utgjorde människans främsta vapen i kampen mot infektioner i årtusenden.
Ordet "antiseptisk" användes första gången av den engelske läkaren Sir John Pringle i mitten av 1700-talet, i de skrifter han publicerade om sina experiment med antiseptiska ämnen. Kort därefter lanserade Geneviève Charlotte d'Arconville idén att använda kvicksilverklorid som antiseptiskt medel. År 1811 upptäckte Bernard Courtois jod, som sedan blev ett av de längst använda och mest spridda antiseptiska medlen för sårvård – en plats det delvis behåller än idag.
I "The Cambridge Illustrated History of Medicine" beskriver Roy Porter den mest kända – om än inte nödvändigtvis viktigaste – innovationen i antiseptikans historia. Den engelske kirurgen Joseph Lister menade att mikroorganismer i luften orsakade att infektioner utvecklades i sår, en teori som byggde på Louis Pasteurs banbrytande forskning om bakterier. Lister började använda karbolsyra (fenol) som antiseptiskt medel och utvecklade 1865 det första kirurgiska förfarandet baserat på antiseptiska principer – ett genombrott som dramatiskt minskade dödligheten efter operationer.
Efter att Lister och Pasteur klargjort sambandet mellan bakterier och infektioner, och efter att Lister visat hur karbolsyran praktiskt kunde användas, tog utvecklingen av antiseptika fart på allvar. Jod började användas mer effektivt, liksom borsyra och alkohol. Nästa steg inom vården blev att lära sig förebyggande metoder: sjukhusen utvecklade rutiner för att hålla operationsrum och instrument sterila för att skydda patienterna. Under 1900-talet minskade dock antiseptikens relativa betydelse, när antibiotika och sulfapreparat introducerades som kraftfulla vapen mot bakteriella infektioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online