Nosokomiala infektioner, numera kallade vårdrelaterade infektioner (healthcare-associated infections, HAI), drabbar patienter som inte uppvisade några tecken på infektion när de togs in på sjukhus. Infektionerna förekommer på sjukhus, i enheter för långvarig akutsjukvård, på äldreboenden, i rehabiliteringscenter, dialyskliniker och andra vårdmiljöer. Sedan 2008 används begreppet vårdrelaterade infektioner officiellt, men eftersom rapporteringen är frivillig saknas fullständiga data om smittfrekvensen. För att bemöta problemet ligger fokus på aktiva infektionskontrollprogram.
Enligt Centers for Disease Control and Prevention (CDC) insjuknar cirka 1,7 miljoner patienter i vårdrelaterade infektioner varje år, vilket leder till ungefär 99 000 dödsfall. Det innebär att mellan 5 och 10 procent av alla sjukhuspatienter drabbas. De vanligaste infektionerna under vårdvistelser är lunginflammation samt infektioner i blodbanorna, på operationsplatser och i urinvägarna. Dessa siffror bygger på matematiska beräkningar utifrån rapporterade sjukhusdata.
Enheter för långvarig akutsjukvård (long-term acute care facilities, LTAC) inrättades i början av 1990-talet för att fortsätta intensiv behandling av patienter med allvarliga tillstånd efter utskrivning från sjukhus. Dit hör bland annat resistenta infektioner, inklusive vårdrelaterade infektioner. Patienterna förväntades behöva specialiserad vård i genomsnitt 25 dagar innan de kunde återvända hem. Det finns inga data över hur många patienter som kommer till LTAC-enheter med en vårdrelaterad infektion eller som drabbas av en sådan infektion under vistelsen.
Smitta kan spridas på många sätt: från patient till patient, från vårdgivare till patient, från patient till vårdgivare, från besökare till patienter och mellan personal. En del smitta överförs genom beröring och annan via luften, till exempel vid nysningar eller hostningar. Andra orsaker är otillräckligt rengjorda eller steriliserade medicinska instrument, miljöfaktorer som kontaminerade värme- eller ventilationssystem samt apparater som respiratorer och katetrar där infektionsframkallande mikroorganismer kan finnas.
Att spåra smittkällan är tidskrävande och ofta resultatlöst; det är effektivare att förhindra smittspridning genom rigorösa infektionskontrollprogram, särskilt med tanke på problemen med antibiotikaresistenta organismer. Särskilt oroande är resistenta bakterier som meticillinresistent stafylokock aureus (MRSA).
I numret maj–juni 2001 av Canadian Journal of Infectious Diseases redovisade Dr. L.E. Nicolle att ett effektivt infektionskontrollprogram och ett nosokomialt övervakningsprogram – inklusive återkoppling till kirurger om frekvensen operationsplatsinfektioner – redan på 1980-talet minskade förekomsten av endemiska nosokomiala infektioner på akutvårdsenheter med 30 till 50 procent.
Allt fler vårdinrättningar inför infektionskontrollprogram som omfattar personalutbildning, noggranna rutiner för handhygien, användning av handskar, omsorgsfull rengöring och sterilisering av medicinska instrument, korrekt användning av antiseptika vid kirurgi, säker hantering av kontaminerat avfall, lämplig dekontaminering av allt linne och alla rockar samt skyddsåtgärder vid hantering av kroppsvätskor och blodprodukter.
CDC:s National Healthcare Safety Network (NHSN) inrättades 2005 som en nationell databas för att uppskatta omfattningen av och trenderna kring vårdrelaterade infektioner. NHSN har i uppdrag att underlätta kvalitetsförbättringsarbete och hjälpa vårdinrättningar att utveckla effektiva övervakningsmetoder för att identifiera och åtgärda patientsäkerhetsproblem.
NHSN uppmuntrar alla typer av vårdinrättningar att rapportera sina data; i slutet av 2009 bidrog 2 000 sjukhus i 19 delstater. Data speglar dock inte LTAC-enheternas erfarenheter, vilket innebär att kunskapen om infektionsläget inom den långvariga akutsjukvården fortfarande är begränsad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online