Två typer av kvävebaser utgör tillsammans byggstenarna i DNA: puriner och pyrimidiner. De puriner som förekommer i människokroppen är adenin och guanin. Genom ämnesomsättningen kan dessa omvandlas till andra föreningar – guanin ger upphov till xantin, medan adenin bryts ned till hypoxantin.
Forskare som vill påvisa närvaro av puriner måste därför utföra ett kemiskt test. Eftersom purinerna själva är svåra att detektera direkt analyseras deras derivator, xantin och hypoxantin, istället. Det dröjde dock till början av 1900-talet innan ett sådant test blev tillgängligt. Den tyske läkaren Albrecht Kossel utvecklade då en metod som senare kom att bära hans namn. Förutom Kossels test finns ytterligare två klassiska metoder: Hoppe-Seylers test och Weidels test.
Använd Kossels test för att påvisa hypoxantin, som både är en föregångare till xantin och en purinderivat. Behandla lösningen som ska undersökas med en blandning av saltsyra och zink. Tillsätt därefter den starka basen natriumhydroxid i överskott. Får lösningen en rubinröd färg är hypoxantin närvarande.
Hoppe-Seylers test utvecklades av Felix Hoppe-Seyler. Koncentrera urinen och extrahera restprodukten för analys med stark alkohol. Avdunsta blandningen och fäll ut ämnet med blyacetat och ammoniak. Tvätta fällningen och behandla den med kokande alkohol. Avdunsta på nytt, tvätta med ren alkohol och filtrera med eter. Genom denna process kristalliseras urinen, vilket möjliggör xantindetektion. Tillsätt därefter ämnet till kalk och klor. Bildas en mörkgrön ring innehåller provet xantin.
Weidels test, som utvecklades av Hugo Weidel, används också för att påvisa xantin. Doppa ämnet i klorvatten med en liten mängd salpetersyra. Avdunsta därefter ämnet i ett vattenbad och exponera det för ammoniakgas. Får ämnet en rosa eller lila färg finns xantin närvarande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online