Biologisk nedbrytning och kompostering används ofta som om de vore samma sak: att bryta ner material så att det organiska innehållet kan återvinnas och återanvändas. Båda processerna drivs av värme, fukt, exponering för ultraviolett ljus samt förekomsten av mikroorganismer i miljön. De liknar varandra, men det finns flera viktiga skillnader.
En av de största skillnaderna är att termen ”biologiskt nedbrytbart” används om material som har bearbetats, medan ”komposterbart” avser naturligt förekommande ämnen som gräsklipp, löv eller grönsaksskal. Kompostering sker spontant överallt där det finns växtliv.
En annan avgörande skillnad ligger i hur lång tid nedbrytningsprocessen tar. Biologiskt nedbrytbara material kan behöva månader eller till och med år för att sönderdelas, medan komposterbara material ibland bryts ner på bara tre till fyra veckor. Nedbrytningens hastighet beror på materialets organiska innehåll och på den omgivande miljön.
Vissa material, särskilt vissa typer av plast, kräver industriell kompostering för att brytas ner, eftersom processen förutsätter mycket höga temperaturer. Organiska material bryts däremot ner vid betydligt lägre temperaturer, vilket man ser i vilken komposthög i trädgården som helst.
Enligt American Society for Testing and Materials, som citeras av webbtidskriften Packaging Knowledge, räknas ett material endast som biologiskt nedbrytbart om ”nedbrytningen orsakas av naturligt förekommande mikroorganismer som bakterier, svampar och alger”.
För att plast ska betraktas som komposterbar enligt denna definition måste den brytas ner till biomassa, koldioxid och vatten i samma takt som papper. Den får inte heller bilda några giftiga ämnen och måste kunna gynna växtliv.
Under senare år har plastindustrin utvecklat produkter tillverkade av organiska råvaror som majs, potatis, cellulosa, soja och socker för att lösa problemen med oljebaserad plast som inte bryts ner.
Andra branscher följer efter, och idag finns ett stort utbud av biologiskt nedbrytbara produkter på marknaden. Biodegradable Products Institute i New York främjar användningen och återvinningen av biologiskt nedbrytbar plast genom kompostering och har fastställt kriterier som tillverkare måste uppfylla för att få organisationens certifiering.
Biologiskt nedbrytbart avfall har vissa nackdelar, särskilt när det hamnar på soptippar. De bakterier som behövs för nedbrytning överlever inte i den luft- och fuktiga miljö som deponier enligt lag måste upprätthålla. När avfallet bryts ner utan syre bildas den miljöfarliga gasen metan. Gifter samlas dessutom upp, eventuellt inklusive tungmetaller och bekämpningsmedel.
Detta innebär att biologiskt nedbrytbart material bara är ”grönt” upp till en viss punkt, på grund av risken för metan och gifter. Korrekt utförd kompostering saknar dessa nackdelar helt.
Kort sagt: alla komposterbara material är biologiskt nedbrytbara, men inte tvärtom. Komposterbara material är oftast naturliga, bryts ner snabbare och lämnar inga skadliga rester – förutsatt att komposteringen sker under rätt förhållanden. När du väljer produkter är det därför klokt att se efter certifieringar och tänka på hur avfallet faktiskt kommer att hanteras efter användning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online