Oljeutsläpp i havet orsakar omfattande miljöskador och kan hota en hel regions vitalitet i åratal eller till och med årtionden. Katastrofer som BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010 visar tydligt hur förödande sådana olyckor kan bli. Som tur är finns det flera olika tekniker för att begränsa och sanera oljeutsläpp. Att känna till dessa metoder ger en värdefull insikt i hur katastrofhantering fungerar i praktiken.
Enligt den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) är mekanisk inneslutning den vanligaste saneringstekniken i USA. Verktygen som används kallas bommar, skummare och sorbenter.
Bommar är barriärer som blockerar och omdirigerar oljan så att den kan samlas upp och tas bort. De kedjas samman som ett stängsel och består av en barriär ovanför vattenytan som håller kvar oljan på ytan, samt ett undervattensskirt som hindrar oljan från att flyta under dem. Nackdelen med bommar är att de är mindre effektiva i grov sjö, där vågor kan pressa oljan över barriärerna.
Skummare används uteslutande för att samla upp olja från vattenytan, och det finns tre huvudtyper. Överfallsskummare fungerar som en damm och låter vatten och olja flöda över dem ner i brunnar eller behållare. Oleofila skummare använder kedjor av material som attraherar och absorberar olja, vilken sedan skrapas eller pressas av ner i behållare. Sugskummare fungerar som dammsugare och suger upp oljan som därefter pumpas över i behållare.
Sorbenter är material som absorberar oljeutsläpp och delas in i tre kategorier: naturliga organiska, naturliga oorganiska och syntetiska. Naturliga sorbenter utnyttjar material som hö, vitmossa, sågspån eller fjädrar. Oorganiska sorbenter inkluderar lera, glasull och vulkanisk aska. Syntetiska sorbenter är tillverkade produkter, exempelvis polyuretan, polyeten och polypropen.
Kemiska metoder arbetar i kombination med de mekaniska teknikerna för att hantera oljeutsläpp till havs. De kemikalier som används inkluderar dispergeringsmedel och geleringsmedel. Dispergeringsmedel bryter ner oljan i små droppar som sjunker mot havsbotten, där vågor och strömmar successivt sönderdelar dem ytterligare. Geleringsmedel appliceras på utsläppet och förvandlar oljan till en gummiliknande substans, som sedan kan avlägsnas med hjälp av nät eller skummare.
Biologiska medel används för att sanera havskuster samt våtmarker och träskområden. Tekniken bygger på organismer som påskynder den biologiska nedbrytningen av oljan. Bakterier, svampar och jästsvampar konsumerar och bryter ner oljeföreningarna. Eftersom denna process kan ta många år tillsätter forskarna ofta gödningsmedel eller andra främmande organismer för att accelerera nedbrytningen.
När ett oljeutsläpp når strandlinjen sätts fysiska metoder in. Saneringen sker då med utrustning som högtryckstvättar, krakar och grävmaskiner, och sorbenter kan även användas för att torka upp oljan från marken. För att skydda djur, exempelvis fåglar, från utsläppet används skrämseltekniker. I likhet med fågelskrämmor används anordningar som heliumballonger och dockor för att hålla djuren på säkert avstånd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online