Jorden har genomgått fem massutdöenden hittills, men det sjätte kommer sannolikt att orsakas av mänsklig aktivitet. Det råder stor oro för den globala uppvärmningen och dess effekter på miljön – inklusive klimatförändringar, spridning av invasiva patogener och förstörelse av naturliga livsmiljöer. Dessa effekter hotar många växt- och djurarter med utrotning, även om det fortfarande saknas tillräckliga belägg för hur länge och i vilken omfattning dessa händelser kommer att äga rum.
Avskogning är den enskilt största drivkraften bakom både global uppvärmning och utdöende av djur, genom ökade utsläpp av växthusgaser och förstörelse av livsmiljöer. Tropiska regnskogar hyser en stor del av världens växt- och djurarter, och när skogarna avverkas äventyras deras överlevnad. Avskogning leder dessutom till minskad nederbörd, eftersom trädens rötter tar upp vatten från marken och återför det till atmosfären. Resultatet blir torrare förhållanden som förändrar den ekologiska miljön för många arter.
År 1988 klassades Monteverdes gyllene padda i Costa Rica som utdöd, och forskare kopplar detta till den globala uppvärmningen. Teorin är att temperaturhöjningar, orsakade av ökade utsläpp av växthusgaser från avverkning av tropiska låglandsskogar, skapade en miljö som gynnade tillväxten av den dödliga svampen Batrachochytrium dendrobatidis. Svampen orsakar sjukdomen chytridiomykos, som slutligen ledde till paddans död. Liknande förhållanden hotar även andra groddjur – över 43 procent av världens groddjursarter uppvisar populationsminskning och riskerar att dö ut.
Isbjörnar lever uteslutande i de isbelagda havsområdena på norra halvklotet och är helt beroende av haviset för att kunna jaga och nå sina födokällor. Den globala uppvärmningen minskar isutbredningen kraftigt, och skulle den globala medeltemperaturen vid jordytan (GMAT) överskrida kritiska nivåer riskerar denna is – liksom livsmiljöerna för andra köldberoende arter – att försvinna permanent. Enligt U.S. Geological Survey skulle två tredjedelar av världens isbjörnar vara borta vid mitten av 2000-talet om utsläppen av växthusgaser fortsätter i samma takt som idag.
Ödlor, exempelvis arter inom släktet Sceloporus, är heliotermer – de behöver värmeenergi för att upprätthålla sin kroppstemperatur och kunna utföra sina fysiologiska processer. Detta borde i teorin göra dem motståndskraftiga mot ett varmare klimat, men i praktiken dör de flesta ödlor när kroppstemperaturen överskrider den kritiska maximala temperaturen. Under extrem värme söker ödlorna skydd på svala platser. För mycket tid åt nedkylning begränsar deras ämnesomsättning, tillväxt och reproduktion, samt minskar tillgången till föda – vilket hämmar populationstillväxten och ökar risken för utrotning. I Mexiko har hela 12 procent av den lokala ödlapopulationen försvunnit sedan 1975.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online