Även om namnet "svavelväte" (hydrogensulfid) kanske låter främmande, är lukten det troligen inte. När ämnet finns i vattenförsörjningen ger det upphov till en mycket karaktäristisk lukt av ruttna ägg. Redan en koncentration på 1 del per miljon räcker för att missfärja silverbestick, ge fläckar på tvätten och missfärga porslinsarmaturer.
Även om svavelväte inte utgör någon större hälsorisk i de halter som normalt förekommer, finns det goda skäl att behandla vattnet innan det leds in i hemmets rörledningar. Här presenteras fem vanliga och beprövade metoder för att avlägsna svavelväte från dricksvatten.
Detta är den enklaste lösningen och kräver inga tillsatta kemikalier. I ett beluftningssystem sprutas det inkommande vattnet in i en stor tank, eller så sprutas luft in i vattnet. I båda fallen separeras sulfidgasen från vattnet under sprutningen och kan därefter ventileras ut ur tanken. Metoden tar kanske inte bort allt svavelväte och lämpar sig bäst när koncentrationen ligger på 2 milligram per liter eller lägre.
Dessa enheter fungerar enligt samma princip som en vattenavhärdare: vattnet passerar genom ett harts som byter ut laddade partiklar (joner) mot sulfidmolekylerna i vattnet. Vid avlägsnande av svavelväte ersätts ämnet med natriumklorid (salt), vilket i sin tur kan leda till att kranvattnet får en obehagligt salt smak.
Klor kan behandla svavelväte på två olika sätt. För det första kan en koncentrerad dos tillsättas direkt i vattenkällan – en så kallad "klorchock" – som dödar de bakterier som ursprungligen producerar svavelvätet. Bakterierna återbildas dock oftast ganska snabbt av sig själva.
För det andra kan klor användas för att oxidera sulfiden till fast hydrogensulfat, som sedan kan filtreras bort från vattnet. Detta är den vanligaste behandlingsmetoden vid förorenade vattentäkter, särskilt när halterna överstiger 6 milligram per liter. Kloreringen måste verka i vattnet i minst 20 minuter, varefter vattnet ska ledas genom ett aktivt kolfilter för att avlägsna både klorresterna och kvarvarande svavelväte.
Dessa filter använder antingen manganoxid (så kallad mangangrönsand), zeolit eller ozon för att omvandla svavelvätet till fasta sulfater som kan fångas upp. Filter med mangangrönsand måste regelbundet regenereras genom tillsats av kaliumpermanganat – en farlig kemikalie som kräver varsam hantering. Tillsats av ozongas eller väteperoxide fungerar också väl, men dessa metoder används mindre ofta än grönsandsfilter.
Traditionella aktiva kolfilter, som normalt används för att avlägsna mineralföroreningar från dricksvatten, är endast effektiva vid lägre koncentrationer av svavelväte (under 1 milligram per liter). Nyare enheter med "kolkatalysator" filtrerar dock först vattnet och oxiderar därefter sulfiden, vilket gör att de klarar högre halter. De kräver dock minst 4 milligram löst syre per liter vatten för att fungera; detta kan behöva tillsättas separat.
I många behandlingssystem kombineras kolfilter med andra oxiderande filter, placerade nedströms, för att avlägsna de allra sista spåren av svavelväte och säkerställa en hög vattenkvalitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online