TOC står för totalt organiskt kol (Total Organic Carbon) i vatten. Det låter harmlöst, men när vattnet innehåller höga halter av organiskt kol kan det vara giftigt att dricka. Vissa kolföreningar förekommer naturligt i vatten, men de som väcker störst oro är de som utgör en hälsorisk vid intag – till exempel insektsgifter, ogräsmedel och andra jordbrukskemikalier som når dricksvattenkällorna via dagvattenavrinning, liksom utsläpp från industriellt avfall, olyckshändelser eller läckage. Oavsett ursprung vill vi inte få i oss dessa ämnen av rädsla för sjukdom eller värre. Därför analyseras vattnet alltid innan det når våra kranar – oavsett om det kommer från kommunala vattenverk, kommersiellt flaskvatten, läkemedelsindustrin eller någon annan källa.
Helt enkelt: ju mer organiskt kol vattnet innehåller, desto mer syre förbrukas av en ökad tillväxt av mikroorganismer, vilket ytterligare bidrar till syrebristen i vattnet. Det organiska materialet uppstår visserligen naturligt, men förs in i vattnet via mänskliga källor som industriellt avloppsvatten, vilket inte alltid tas bort helt i reningsprocessen. Den amerikanska lagen Clean Water Act från 1974 fastställde standarder för dricksvatten, trygga förhållanden för vattenlevande organismer samt krav för farmaceutisk användning. Det bästa sättet att bedöma toxiciteten är att bestämma halten totalt organiskt kol.
Beräkningen bygger på en formel. TOC omfattar proteiner, sockerarter, fetter och alkohol, vilka kan kombineras på många olika sätt. Värdet utgår från den totala kolhalten minus den totala mängden oorganiskt kol, plus de flyktiga organiska föreningarna plus de organiska föreningar som inte kan drivas ur vattnet. Det finns flera metoder för att bestämma TOC. De låter mycket tekniska, men sedan metoderna förfinades på 1970-talet är de olika testen relativt enkla och noggranna.
För att säkerställa analysens noggrannhet utsätts vattnet för en oxidationsprocess som omvandlar de organiska föreningarna till koldioxid – antingen genom upphettning till nästan 2 000 grader, genom kemisk oxidation eller med hjälp av ultraviolett strålning. Metodens effektivitet garanterar att allt organiskt kol omvandlas fullständigt till koldioxid, som sedan mäts med en CO₂-detektor som registrerar gasmängden. Mängden gas korrelerar direkt med vattnets halt av organiskt kol.
I Europa konkurrerar främst två andra system med varandra: utblåsningsmetoden och differensmetoden. Vilken metod som väljs avgörs av provvattnets sammansättning. Även om tillsynsmyndigheterna i Europa godtar båda metoderna kan resultaten variera kraftigt beroende på det testade vattnets karaktär. Vid en hög koncentration av flyktiga organiska föreningar (VOC) syns exempelvis dessa inte i resultaten från utblåsningsmetoden. Vattnets sammansättning blir alltså den avgörande faktorn för vilken metod som passar bäst.
Safe Drinking Water Act, i den ändrade versionen från 1987, kräver att halten totalt organiskt kol understiger fem delar per miljard. Överstiger halterna denna nivå måste vattnet behandlas med olika metoder, däribland kemiska, för att sänka TOC-nivåerna till de rekommenderade trygga värdena för dricksvatten. Den vanligaste kemikalien är klor, eftersom det är ett effektivt desinfektionsmedel mot virus och bakterier och dessutom desinficerar vattnet under transporten genom ledningarna hem till dig. Det är därför många människor klagar på en svag klorsmak i sitt kommunala dricksvatten när balansen inte stämmer helt. Klor används också i privata brunnar av samma skäl.
TOC-analys är en av de viktigaste indikatorerna på vattenkvalitet. Genom att regelbundet mäta halten totalt organiskt kol kan vattenverk och industrier tidigt upptäcka föroreningar, skydda folkhälsan och säkerställa att vattnet uppfyller gällande krav – oavsett om det gäller dricksvatten, processvatten eller vatten för läkemedelsproduktion.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online