Frisk bergsluft och en spektakulär omgivning inspirerar idrottare att nå sin fulla potential. Löpning är en populär hobby och ett effektivt sätt att hålla sig i form, och många elitidrottare integrerar höghöjdsträning i sina träningsprogram för att få ett övertag mot konkurrenterna.
När olympiska sommarspelen 1968 arrangerades i Mexico City blev det de första olympiska spelen som hölls på hög höjd. Åskådarna noterade att deltagare födda och uppvuxna i höglänta regioner hade en tydlig fördel jämfört med övriga. Detta väckte ett stort forskningsintresse kring hur höjden påverkar idrottare när det gäller uthållighet och prestation. Idag finns flera olika metoder för höghöjdsträning – här går vi igenom de vanligaste.
Denna metod utvecklades av doktorerna Stray-Gundersen och Levine i början av 1990-talet. Grundidén är att vistas på hög höjd men träna nära havsytan, vilket skulle förbättra prestationen även i höglänta miljöer.
I praktiken sover idrottaren i en höghöjdsmiljö – minst 2 000 fot (cirka 600 meter) över havet – medan uthållighetsträningen sker på havsnivå. Programmet anses endast vara effektivt om personen vistas på höjd i tre veckor eller längre och minst 12 timmar per dygn. Enligt Altitude.org visade samtliga idrottare som följde programmet fördelar med denna träningsform, oavsett individuell träningsnivå.
HiHiLo-metoden innebär att idrottaren bor på hög höjd men tränar både på hög och låg höjd. Metoden uppmuntrar till tung träning en till tre gånger per vecka på eller nära havsnivå. Under resten av veckan utförs lätta och måttliga träningspass på höjden.
Målet är att öka uthålligheten på hög höjd samtidigt som man behåller fördelarna med träning på eller nära havsnivå.
Den simulerade höghöjdsträningen bygger på intermittent hypoxiträning (IHT) för att förbereda idrottare för träning och tävling i höglänta miljöer. Under ett träningspass utsätts personen för växlande syrenivåer – både höga och låga.
Tränare använder kväveutspädning och syrefiltrering för att minska mängden syre som idrottaren får i sig. Mild hypoxi uppstår under varje pass, vilket förbereder kroppen för höga höjder. Kroppen får en rad signaler som efterliknar hypoxi, och detta bedöms vara mer gynnsamt än längre exponering för ett hypoxiskt tillstånd.
I det traditionella programmet ska idrottaren både bo och träna på hög höjd. All träning sker alltså kontinuerligt i höglänt miljö, dygnet runt.
Den direkta och konstanta exponeringen för hypoxi i vardagen och under passen antas öka hemoglobinmassan hos idrottaren. Programmet kan också öka volymen röda blodkroppar hos vissa idrottare.
Val av metod beror på mål, tillgång till höglänt terräng och hur kroppen reagerar på syrebrist. Många idrottare kombinerar därför olika upplägg eller använder simulerad hypoxiträning som komplement när naturlig höjd inte är tillgänglig. Rådgör alltid med tränare eller specialist innan du påbörjar ett höghöjdsprogram.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online