Biofarligt avfall uppstår vid diagnostik, behandling och vaccination av människor och djur. Om ett avfall är smittsamt eller potentiellt smittsamt – till exempel blod eller kroppsvätskor – ska det alltid betraktas som biofarligt avfall. Använda kanyler, skalpellblad, glasvaror och andra vassa föremål är särskilt problematiska, eftersom de kan skada den som hanterar dem och samtidigt utsätta personen för smittämnen och patogener.
Biofarligt avfall, som den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA kallar medicinskt avfall, reglerades ursprungligen genom Resource Conservation and Recovery Act (RCRA) från 1976 som ett pilotprogram mellan mars 1989 och mars 1991. När pilotprogrammet upphörde fortsatte EPA att reglera biofarligt avfall utifrån övriga krav i lagen. De flesta amerikanska delstater har sedan dess antagit det system för spårning och hantering av medicinskt avfall som EPA definierat.
Biofarligt avfall regleras fortfarande av EPA under RCRA. Enligt den regulatoriska definitionen kan fast avfall bestå av alla fasta ämnen, vätskor eller gaser som utgör avfall och inte omfattas av något specifikt undantag. Allt medicinskt avfall som ska eller bör kasseras ska därför betraktas som fast avfall. Detta avfall måste därefter karakteriseras för att avgöra om det även klassas som farligt avfall.
Ett fast avfall klassas som RCRA-karakteristiskt farligt avfall om det är lättantändligt, frätande, reagerar med luft eller vatten, utgör ett bekämpningsmedel eller innehåller tungmetaller. Medicinskt avfall räknas också som RCRA-farligt avfall om det är särskilt listat som giftig eller extremt giftig kemikalie. Bland dessa listade avfall finns formaldehyd, glutaraldehyd samt vissa cytostatika, exempelvis uracilmustard.
Avfallsproducenter måste följa regelverket för korrekt behandling, lagring och bortskaffande av allt farligt avfall som produceras. De måste kvantifiera mängden och typen av avfall och därefter lämna in en anmälan om farlig avfallsverksamhet (Notice of Hazardous Waste Activity) till EPA.
År 1997 utfärdade EPA nya prestationsstandarder för utsläppskällor samt riktlinjer för minskade emissioner. Kraven infördes för att reducera luftutsläpp från förbränningsanläggningar för sjukhusavfall, smittsamt avfall och annat medicinskt avfall. Efterlevnaden av dessa utsläppsstandarder för förbränning kommer utöver de övriga kraven i Clean Air Act, som syftar till att minska utsläppen av flyktiga organiska föreningar och växthusgaser.
Utsläpp till kommunala reningsverk regleras enligt Clean Water Act. Anläggningar som släpper ut vatten innehållande biofarligt avfall måste följa nationella standarder för förbehandling. Dessa standarder gäller både befintliga och nya utsläppskällor. Övervakning och provtagning kan dessutom ingå som ett villkor i utfärdade tillstånd.
Behandlingen av biofarligt avfall innefattar ofta användning av desinfektionsmedel, antimikrobiella medel och bekämpningsmedel. Dessa produkter måste registreras av tillverkaren i enlighet med FIFRA. EPA klassificerar materialet som antingen "allmän användning" eller "begränsad användning". Produkter för allmän användning får användas av vem som helst, medan kemikalier med begränsad användning endast får hanteras av en certifierad applicatör. Sjukhus måste säkerställa att både de bekämpningsmedel som används och de personer som applicerar dem uppfyller EPAs krav.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online