pH-nivåerna i vatten avgör om en vattenkälla är mer sur eller mer basisk. Vattnets alkalinitet avser dess förmåga att neutralisera syra – en egenskap som har stor betydelse för både dricksvatten, miljön och vattenlevande organismer.
En måttlig andel alkalinitet hjälper till att motverka syrans mindre önskvärda effekter. Även om de flesta inte betraktar vatten som frätande kan vissa källor vara extremt sura – några av källorna i Yellowstone nationalpark är exempelvis nästan lika sura som batterisyra. Sötvatten är dock generellt väl balanserat, med alkalinitetsnivåer på mellan 20 och 200 mg/L.
När vattnet blir för alkaliskt kan det smaka som läsk och dessutom ge en uttorkande effekt på huden. Det blir då så kallat "hårt vatten". Det kan verka motsägelsefullt att ett läskliknande vatten ska vara hårt, men förklaringen ligger i de joner som bidrar till hårdheten. Karbonathaltiga bergarter, som kalksten, är den främsta orsaken till att vatten blir alkaliskt.
Kalciumkarbonat och andra karbonatföreningar tillför joner till vattnets buffertsystem. Utan denna buffrande lösning skulle tillsatt syra kunna förändra koncentrationen av fritt väte (H+) i vattnet. Bufferten fungerar alltså som ett skydd och hindrar snabba pH-förändringar, vilket är avgörande för att bevara livet i sjöar och vattendrag.
Det finns flera olika joner i vatten som bidrar till en naturlig buffring mot syra. Naturlig alkalinitet beror ofta på förekomsten av hydroxider, karbonater eller bikarbonater – ämnen som löses ut från omgivande mark och berggrund när vattnet passerar genom dem.
När vatten, särskilt dricksvatten, blir för alkaliskt kan det behöva behandlas. Vanliga metoder för att avlägsna överskott av mineraler är omvänd osmos, destillation och dejonisering. På så sätt får vattnet en bättre smak och blir skonsammare mot både hud, rörledningar och hushållsmaskiner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online